Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus

Plötsligt landar jag. Det är mitten av mars och jag inser att det har gått tid. Ett slut börjar skönjas, och jag förbereder mig för mitt... eldprov? Något sådant. Stressen låg igår som en giftig dimma i kring oss, det kommande numret ska till tryckeriet och stämningen var lite kantig. Men produktiv. "Puffar", alltså några få ord som ska generera intresse hos läsaren, skrevs under vinjetten "i nästa nummer" och jag tvangs formulera i text vad mitt reportage ska handla om. Mitt namn kommer att stå där och läsaren kommer kunna tänka "jaha, men vad intressant, det ska jag läsa i nummer sex". De har gett mig fyra sidor, betalar min resa till Umeå och puffar för mig. Min text och mitt namn. Jag lyckades å Moas vägnar förhandla mig till en saftig ersättning för hennes fotojobb. Min parhäst. Men det är jag som ska skriva. Det är jag som ska tänka och fundera och göra. Intervjua.

Det är oersättlig tid som har flytt, men ändock nödvändig. Jag letar mig uppåt och försöker. Jag är mitt i det, och gör faktiskt något. Tiden jag spenderade i Finland går inte att jämföra med det stora som börjat blomma. Något jag aldrig varit med om tidigare. Ett hopp, utan ände. Krävdes det bara tid? Fanns det redan där innan och väntade på något utlösande? En faktor X som saknades? Jag vet att jag varit luddig angående ämnet, och är det fortfarande, men det är något alldeles nytt som händer, och jag har inte ord för det ännu.

Tiden kommer leda mig fram till det också, jag har inte bråttom. Det oersättliga har inte flytt mig; jag har fångat det.

Ett ögonblick (mitt försök)

En minut innan jag släcker lampan; några ord till dig. Det sista jag gör innan jag somnar; tanken på dig. Det första när jag vaknar; vetskapen om att du finns. Det jag alltid saknar när du inte är här. En längtan utan lidande. En lycka ingen kan ta ifrån mig.

Navigare necesse est

Det gungar. Jag har sett band på båt men missade söndagskvällens program due to sjögång. Vissa var helt oberörda, jag var rörd. Klarade mig utan att kasta upp men missade en chans att knyta vänskapsbanden starkare med Anders; han spraypaintade relingen. Jag gick runt och var glad att jag var nykter, jag var illamående så det räckte, men tydligen ska man motarbeta balanssinnet och genom det inte bli lika sjösjuk. Fick jag reda på i morse. Av den trio band jag såg i lördags värmer Trettioåriga kriget fortfarande. De är dunder. Sen var så klart Mats&Morgan allstar team helt vansinnigt, och Opeth är alltid Opeth. Även med korthårig basist.

Jag är fortfarande splittrad. Vet knappt längre varför orden sitter fast, men jag får inte bli tyst. En rad om dagen. Trots att jag saknar sting. Trots att jag saknar riktning.

Via Skype fick jag verbala smekningar som läker kantstött själ och kropp. "Du är underbar." Sov så gott världen. "Dagen är det lilla livet, det låter en börja om."

I väntan på mig själv

Jag hittar fortfarande varken början eller slut. Kan inte ens påstå att jag är mitt i. Har kanske min önskan om att få stå lite vid sidan av och iaktta blivit verklighet och ett exempel på "be careful what you wish..."? Har en förkärlek för teori och kan ofta förledas att tro att det är vad jag gillar bäst. Jag menar ju inte det på riktigt. Jag vill vara med. Hända.

Radion via datorn låter bra nu på kvällen. Hörde Ministry spela Deep Purple's Space Truckin' precis. Det var bra. På mindre än fem sekunder tog jag att det var Cavalera Conspiracy som spelade följande låt. Sjukt nöjd. Det kändes som Sepultura ända in i själen. Också det var bra. Och roligt att höra. Lyssna på Sanctuary. Sen Hellacopters. Skulle inte de lägga av? De verkar göra "bara en turné och en skiva en sista gång, plz" först. Inget fel i det. Snarare bra. Hellacopters är sköna. Ge mig Nicke.

Jag är i alla möjliga vrår av min hjärna. Lämnar inte mig själv i fred. Hittar inte utloppet. Inte ens någon riktning.

Och så är jag le på filmfestivalen jag ska försöka bevaka. Sämre arrangemang får man leta efter, bra jobbat på ert 10-årsjubileum. Vill ni inte ha press? Nej, men då struntar vi i det. Jag har bättre saker för mig. Som att leta efter mig själv till exempel. Eller vänta ut densamma. Jag finns någonstans, det vet jag. Men ibland går mårdar i ide, eller tar semester.

Plockepinn med Per Nuder

Återkomsten till Stockholm och Sverige firades med öl på måndagkväll. Låtsas jag. Jobbet ville gå ut och jag följde sonika med. Det är minst sagt intressant att vara tillbaka, fortfarande. Efter ölen där följde jag med kollega ALL och hennes väninna (just ditkommen från ett bröllop ute i Fisksätra som gick under kategorin "intressant, men herregud") till Bröderna Olssons Garlic & Shots. ALL kallade det för Sunkit och det är namnet på det här som håller till där första måndagen i månaden och sprider sin musikglädje. Det blev lite allsång, och jag drog mig hemåt runt elva. Inledde försöken att för mina vänner beskriva Finlandsvistelsen, kronologi fungerar alldeles utmärkt till en viss gräns, men det för inte något framåt riktigt. Jag står lite och stampar fortfarande.

Tisdagen började senare än vanligt, och innehöll mindre arbete än vanligt. Blev erbjuden innebandy på riksdagen, men följde istället ALL till Tensta för att beskåda Nalin Pekgul, Mona Sahlin och Adam Tensta få igång folkmassorna. Filippa Reinfeldt bjuds in varje vecka att debattera mot Nalin och tenstabor på deras hemmaplan men hon kommer aldrig, av förståeliga skäl. Hon trivs bättre i skyddade tv-studios. Efter det välregisserade torgmötet blev jag bjuden med hem till Nalin. Underbar familj och säkert god soppa om man kunde äta kycklingarna som flöt runt. Nalin försökte ge mig något annat med det föll på djur än en gång. Jag var nöjd ändå.

Igår var det invigning av dokumentärfilmfestivalen Tempo, och jag var där. Denna gång tog jag med mig ALL, och inte tvärtom. Vi stod på listan som "Mård +1". Morbid film om polsk korruption i begravningsbranschen sågs, och därefter ägnade jag mig åt mitt första gratisätande och minglande. Det var trevligt, men jag blev trött.

Anders frågade igår vad som stod på schemat för kvällen, "Är det plockepinn med Per Nuder eller?". En mycket befogad fråga, det kommer nog inte ske, men enligt ALL skulle jag idag haft möjlighet att få kindpussas med Pierre Schori.

Imorse såg jag Israelisk film om ungdomar som efter militärtjänstgöring åker till Indien och knarkar loss. Satt bakom Marika Lagercrantz. Ikväll ska jag på fler filmer. Får väl hoppas på närvaro från Nuder.

(...)

Har försökt med ord. Försökte nyss med bild. Inget duger. Jag tar sats och ut kommer inget, jag är inte öppen, jag griper efter något som inte finns. Än. Kan inte ens leverera trivia. Dock blev jag nyss skrämd från vettet av ett paniskt skärande och återkommande skrik. Trodde att någon låg och dog på gatan, men det var en räv som för några sekunder ville hålla Lidingö vaket och vettskrämt.

Det är allt. Jag håller mig sysselsatt med jobb och umgänge. Ska försöka mig på sömn nu. Det är fortfarande svårt att somna ensam. Än värre är det att vakna på samma sätt.

Tillbaka i verkligheten

Töntig, tunn och stickande snö faller från Stockholms himmel. Betongen aldrig så grå som nu. Imorse blev mina tassande spår de första i snön på trappen utanför huset. Jag möttes av en tom lägenhet, och en lapp som berättade att min farbror rest till Korea (han skrev bara "Korea" men jag gissar på "Syd-") och väntas åter på fredag. Då är det två veckor sedan vi senast sågs; vi har gått om varandra länge nu.

Jag är tillbaka i det bekanta. Lokaltrafik, planeringsmöte, mobilen som ringer och jag räds inte att svara för att det skulle bli för dyrt. Jag vet inte om det är hemma, men det är mer hemma än tidigare. Sverige kommer alltid att vara det. Jag tycker mycket om Sverige.

Mina taxfreeshoppade örhängen med stora vita pärlor låter lite när jag rör mig. Min långa blå kofta luktar inte som den brukar. Jag längtar inte bort, men det var svårt att somna i natt. Mycket svårt. Båten arbetade sig fram mellan tidszonerna medan jag försökte greppa vad det var som hänt de senaste dagarna. Fem nätter har jag sovit i någon annans säng. Fem nätter har jag varit i någon annans land.

Det här är verkligheten, men den ser ut på ett annat sätt än när jag lämnade den för snart en vecka sedan.