Paljon lunta, samt verklighetsflykt

Det snöar i Åbo. Klockan är även en timme mer här än i Sverige; det har gått förvånansvärt dåligt att anpassa sig till det. Jag gick upp halv åtta igår och det tog mig hela förmiddagen innan jag förstod att jag var vaken.

Finland är intressant. Som en blandning av Tyskland och Sverige. Jag har tidigare inte förstått komplexiteten i relationen mellan de finlandssvenska och de finska delarna. Eller ens vad det innebär att vara det ena eller det andra. Om finlandssvenskar ses som lite "snobbiga" av finskspråkiga finnar, hur ser man då på Sverigesvenskar? Indelningarna är intressanta, och jag undrar hur det känns att det språk alla förknippar med ens nationalitet inte är modersmålet. Blev den meningen vettig? Jag vet knappt nåt nu för tiden. Ord och tankar virvlar omkring mig. 

Jag har några gånger paniskt övervägt att resa härifrån snabbast 
möjligt, men att fly är inte en lösning. Jag vet inte ens vad det är jag vill lösa.

Det är härligt att vara här, men ju längre bort verkligheten är desto hårdare biter den när den gör sig påmind. Jag vill vara utan verkligheten ett tag till. Bara ett litet tag till.

Man har tagit mina ord, och ersatt min hjärna med bomull!

Nej, det har man inte. Men en gissning åt det hållet är inte så långt bort. Jag är trött. Jag är trött i kropp och själ, i nerv och lem. Jag har ätit lunch i solen idag, fått svårt att andas och insett att våren står i hallen och stampar. Jag har varit lite uppriven, och sen blivit ihopplåstrad. Väskan har packats, för en resa som jag inte vet när den tänker sluta. Jag har sett Queens of the stone age och dansat, sjungit, bangat. Bra var de. Kröp in i mig tillslut.

Jag önskar att jag kunde konservera mig till imorgon. Jag sitter och ser mycket snygg ut nämligen. Vidare önskar jag någon form av valium att stoppa i kroppen när jag bordat båten. Helst skulle jag bli avburen i medvetslöshet och vakna upp i en vänlig miljö. I Åbo. Det är dit jag ska.

Rent praktiskt har det varit en rätt händelsefattig dag, men jag har hunnit med högt och lågt, höger och vänster och nåt diagonalt också tror jag. Svårt att veta vad som föder vad; hönan och ägget och fan och hans moster, men det goda är ju att det faktiskt finns något gott i alltihop. Långt där framme, eller där inne.

Jag är så trött. Men upp klockan sex imorn ska jag. Finland ska drabbas av Mårdinvasion.

Söndagsblödig

Jag fyller år. Det har firats i dagarna... tre nästan. Tårta har ätits i hela fyra. De finaste vännerna samlades i Uppsala igår. Jag kan inte tacka er nog. Jag kan inte älska er nog. Utan er vet jag inte vad jag ska göra.

Något migränliknande har hållit mig i sitt grepp under dagen. Det har blandats med nervositet och hunger och utmynnat i utmattning. Men jag möttes av en universalmedicin hemma; ord från det sötaste.

"You lift my spirit, take me higher, make me fly, touch the moon up in the sky when you are mine..."
- Poets of the Fall, 'Lift'

Plötsligt släppte oron. Det ska inte bli läskigt att åka till Finland. Tiden kan inte gå snabbt nog.

En attendent, III

Startblock. Indragen anda. Klocka som tickar i bakgrunden. Jag är fylld med liknelser för det jag gör just nu, känslan av att vara oförlöst sitter i ryggen på mig, i magen, i hjärtat. Inget får något utlopp.

Arbetsprocessen är mer abstrakt än jag trodde. Man tar sig framåt på lite samma sätt som då när man skriver uppsats och efter att ha stirrat sig blind på skärm bok text plötsligt vill flyga upp ur badkaret med ett "Eureka!". En tröskel kan överskuttas, med sig över tar man något så sublimt att megalomanin ligger runt hörnet. Slutet av våren 2006 utbrast jag "Men jag är ett geni!" några gånger för mig själv i min ensamhet i ett rum med utsikt över Uppsalas tågstation.

Lika många gånger trodde jag att jag var en idiot som inte visste alls vad jag sysslade med; den känslan är inte lika återkommande längre.

Det kommer också genombrott av arten "varför har jag inte tänkt på det här tidigare?", hade ett sånt alldeles nyss och förvånas över att det självklara skulle vara så svårt att nå fram till. Lite kan jag skylla på min hjärna, vi laggar lite, hjärnan och jag, och framförallt har nog jaget inte förstått att hjärnan är lite halvdan just nu.

Väntan har omslutit mig. Invaggas då och då i en tro att detta är det varande, men den svindlande insikten om det som komma skall kastar mig snabbt tillbaka till det otåliga.

Awiwa Keller, som har skrivit en bok om väntan, chattade mycket symptomatiskt på DN med läsare idag. Jag hade nog behövt hennes tips.

Gravt lättpåverkad

En layoutare reciterade tidigare inledningen på Divina commedia. Jag fick slag och kunde inte arbeta mer. Tog lunch, har köpt fika till en jury samt läst tidningen. Man skulle kunna tro att jag är lite kärlekskrank. Fallet är nog så. Gravt.

Upprepning är kunskapens moder

Jag måste börja förstå. Eller åtminstone acceptera. Att upprepa kan vara ett steg på vägen. Jag åker bort med en båt nästa vecka. Till någon som skriver de vackraste ord jag någonsin fått.

"...jag ser fram emot det som den uppgående solen."

Skrev han. Jag kommer behöva läsa det här några gånger till tror jag.

Working girl

Det är måndag, och allt har publicerats i tidningen. Inalles sex stycken små mårdalster. Ett sjunde var i tidningen i fredags. Det har blivit sena nätter, långa dagar och skavsår efter öronpropparna. Jag fick ihop det, och är nöjd med min första riktiga festivalbevakning. Att jakten på japanskorna var tröstlös får jag ta, och att en text fått fel rubrik i tidningen är inte mitt fel.

Förutom Moa, Jensa och Irene som Moa bor med har jag träffat två personer. Gott så. Umeå stod stabilt och älven var vackert fryst, men någon vinter var knappt att tala om. Det borde vara 20 grader kallare än vad det är. Jag har nyst lite åt katter, lämnat in text klockan två på natten, ätit på gamla jobbet och tittat på tv. Jag har suttit med datorn i sängen och sedan drömt om någon.

Idag har jag rest med buss, flyg, tåg, t-bana och sen buss igen. Måste köpa mjölk och balsam på Konsum, sen tänker jag somna i duschen. Det är roligt att jobba.