Inte nu

Jag tar en liten paus. Kommer kanske tillbaka. Vet inte än. Måste fundera.

Äh

Augustsson får sitt andra gula och åker ut. Kalmar leder med 2-0. Det är två minuter kvar. Det är bara att gratulera KFF och gå vidare i livet. Inte tänka på de två avstängda och vad de hade betytt för denna match. Inte morra över Elm-bröderna och deras tvålfagra slyngeluppsyner. Vi äter glass. Choklad med vita och mörka chokladbitar. Med kladdkaka. Och grädde. Det hjälper helt klart. Och det hade varit värre om tillexempel AIK hade vunnit allsvenskan i år.

Nu vill jag ha hockey-VM.

Den goda viljan

Glädjen över att ha fyllt en nöjessida med eget material dog precis. De jag ville göra glada blev inte det, och inför redigering och tryckeri står man maktlös. Ska kanske ägna mig åt böckerna istället. De blir inte arga på mig. Författarna är så stora att de inte vet att min tidning finns.

Och konkurrenten skriver om en kulturjournalist, en medelålders vit akademikerman, som i en bok klagar på alla som inte är just det han är. Kvinnliga, unga musikrecensenter och kvinnliga kulturredaktörer med för få akademiska poäng är några av dem som urholkar kulturjournalistiken tydligen.

Jag har ingen bra dag idag. Trots min stora mängd akademiska poäng.

På väg

Sverige är dimmigt. Himlen låg, fuktig och grå. Fälten ser goda ut, om man hade varit en ko. När vi kommit till Uppsala har det blå trängt igenom, och solen skiner in igenom tågets fönster. X2000 går snabbt, men förvirringen är stor då tåget är utbytt mot ett med två våningar. Det är tre vagnar istället för sex. Och det skapar förvirring. En del vågade knappt stiga på tåget. Vad är vi rädda för? Att hamna fel? Ibland måste man hamna fel för att kunna hamna rätt.

Jag har glasögon och sängplatt hår. Hungern ekar i magen, men serveringsvagn saknas. Det är fint att titta på Uppsala. Allt vi åker förbi är faktiskt fint. Det är så just nu; ståtliga träd som kommer till sin rätt med röda och gula kronor. Rönnbären har ett bra år och lyser längs vägen.

Lurar mig själv och tänker att det bara är ett kort vikariat som jag åker mot, att jag kan räkna arbetsdagarna på två händer och så är det inget mer med det, men i stillheten lurar framtiden. Jag vet det. Att nästa vecka avgör om det ska bli en reporter av mig under ett halvår. Men jag låtsas. Att det är vilken resa som helst. Att målet är givet. Att slutet är inom synhåll. Det går ganska bra faktiskt. Till dess att jag känner efter lite. Lite för mycket. Jag har ju en chans att få göra det jag vill, klart det känns i kroppen.

Detaljer

Han tycker om att lägga sig med blött hår. Helst på min kudde först innan jag kommit till sängen. Är jag inte hemma använder han den hela natten eftersom den påminner om mig.

Han har arbetat extra väldigt länge på ett stort köpcentrum med suffixet "Maxi". På mejeriet. Det enda han äter från mejeriet är mjölk. Inte ost, yoghurt, gräddfil, keso eller smör. Han dricker mjölk, helst i form av o'boy. När jag föreslog ett nytt extrajobb tyckte hann att det verkade ganska rimligt, all considered.

Vet ni hur jag vet att han är lycklig? När jag tittar in i hans ögon så glittrar de. Jag har aldrig sett det tidigare, men det är nästan som en discoboll där inne. Kärleken lyser ut mot mig, och jag glittrar tydligen likadant jag också.

Framtiden är mycket oviss. Jag kommer kanske få ett jobb, långt långt bort, och får jag inte det kan jag vara kvar hos honom hela tiden, men utan pengar. Ett jobb står över det mesta just nu, så det är vad jag kämpar för. Idag åker jag till Dalarna igen för en ny jobbsväng, och den verkar vara längre denna gång. Åtminstone två veckor, och kanske mer. Men jag kommer aldrig att offra honom. Inte någon som glittrar.

Rapport

Jag har jobbat. Det var roligt. Har lärt mig en massa och använt mig av saker jag lärt mig tidigare. Jag fick beröm. Och bild i tidningen. Nu är jag trött. Ser på fotboll med halva ögon, och längtar mest efter sängen. Den lockar även om den är tom och liten och på fel plats.

På spaning efter en man i flanell

Jag försov mig, inte helt ovanligt, men hoppas ändå att marginalen ska ta mig fram i tid. Idag ska jag jobba, på en redaktion. Göra intervjuer, redigera, planera, fota, tycka till och en massa annat som jag faktiskt är utbildad till att göra.

Och kanske, kanske får jag se en man i flanell, som jag delar arbetsplats med för några dagar, och som jag annars delar bostadsplats med. Vi bor i samma område av Stockholm. Hans hår fladdrar förbi ibland på cykel.