Reboot

Min hand är alldeles prickig. Prick prick prick. Från handled upp till fingrar. Det kliar hela vägen också. Om man tänker på det. Mest på biten mellan tumme och pekfinger. Visst ska det vara människofilén? Någonstans i handen. Om man är fast i Anderna, till exempel. Och måste kalasa på sin kompis.

Men så äckligt. Inte meningen. Min hjärna vandrar och tangenterna följer bara med.

På Facebook kommenterar mitt ex min status. Kort och enerverande så att jag bara måste ställa en följdfråga. Han vet nog det.

Jag nyser våldsamt och ögonen rinner. Knäckebrödslagret på golvet har nått nya höjder; det knastrar nästan när jag går.

En bekant i Frankrike vill ha tips på ställen att bo på i Luleå, och saker man kan göra där och i Kiruna. Absolut. Det fixar jag. Det är ju i princip som min bakficka och jag har säkert spenderat hela ett dygn i Luleå. I Kiruna? Noll tid.

Det är grått ute för fjärde dagen i rad. Tror jag. Dagarna flyter i hop. Även jag är grå.

Den konstanta känslan av skuld för att jag inte jobbar hämmar troligen mitt tillfrisknande. Ett moment22, som aldrig upphör att existera. Likaså känner jag mig skyldig för att jag får betalt fastän jag är sjuk. Det är en mycket bra rättighet, men jag har aldrig blivit bekväm med att den skulle gälla även mig. Lite som A-kassan.

Det ska bli bättring här. Mest för att jag vill det. Att undvika att skriva är mycket dåligt. Mitt försök nu får ses som babysteps. Säkert har jag feber fortfarande också.