Läggdags

Jag luktar lite konstigt. Provade en hudcreme med brun utan sol i sig, och det luktar faktiskt mysko. Får använda den sparsamt, och kanske unna mig en lätt parfympuff innan jag går ut imorn.

Kommer att ha besök hela helgen; från fredagens eftermiddag fram till måndagens kväll. Det är lång tid, och jag har redan planerat en paus på söndagkväll; "Sagan om de två tornen" ska ses på annan ort tror jag. Jag vet att min vän inte behöver konstant underhållning, och jag vet att vi kommer kunna roa oss när vi vill, men jag känner mig lite spänd inför det hela. Har ofta svårt att slappna av med andra människor, men hoppas att vi snabbt ska hitta en ambitionsnivå för helgen. Hon vill nog mest chilla vilket jag helhjärtat ställer upp på. Chillandet ska blandas med aktiviteter, såklart, men det finns inga måsten och det är skönt.

Jag har städat och tvättat, disken fick vänta som vanligt, men jag måste ju ha nåt att se fram emot imorgon också? Mitt hem ser nog så fint ut som det kan, men om man jämför med hennes stora, luftiga och centrala två och en halva står den sig slätt. Vi lever i skilda världar, men ändå är vi så lika på fundamentala sätt. Det är kanske så för alla människor?

Nu blev det vitt och brett, dags att sova. Imorgon väntar möte, en lärares disputation, utvärdering av kursen och därefter Umeå-klassikern Epp, Efter Plugget Pub. Sen blir det pizza och punk. Med en Mård som luktar lite sådär.

SM i obegåvad

Dra er igenom hela; det blir inte bättre. Det är inte stor journalistik, men jag misstänker att det mesta är ordagrant återgivet och just nu sitter jag och undrar vilka som skulle vilja att den här människan hade politisk makt, och i förlängningen kunde bestämma över ditt liv.

Jag ger upp

Försov mig, och så nackspärren tillbaka på det. Jag ger upp. Wake me up when november ends.

Edit 16.04: Tv'n är död, kroppen hämmad, aptiten borta; man ska inte fråga om det kan bli värre...

Edit 16.30: Man skulle kunna gissa att jag aldrig blir hel därför att jag aldrig kan slappna av och bara tänka att jag ska läka. Det skulle kunna vara så. Eller så är det för att jag bär satan inom mig. Jag kommer bli vansinnig om jag inte får göra något vettigt imorgon.

Edit 17.05: Jag är nog redan vansinnig. Lider inte av hjärnbrist (veckans MR-skämt på röntgen för någon vecka sedan enligt Erika), men nåt är det. Jag hade ju en vilja; försvinner den med förlusten av aktivitet? KAN DET INTE BARA SLUTA GÖRA ONT SÅ ATT JAG KAN GÖRA DET JAG VILL FÖR JAG VET ATT JAG VILL NÅGOT! Jag brukar göra det. Borde. Måste. Annars ger man upp på riktigt.

Nescio

Vilken version vill ni ha? Den yttre eller den inre? Den påtagliga, synbara. Den som vi kan se och uppleva, den som är lättare att klä i ord. Den organiserade, kronologiska. Eller den opolerade? Den som ställer lika många frågor som den själv försöker besvara. Den som inte riktigt vill infinna sig i fingrarna, den som man nästan måste lida fram. Den osäkra, den oavslutade.

Fredagen var någon typ av gränsland, och jag vet inte om jag någon gång kommer återvända. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra faktiskt, men försöker att vara saktmodig. På kvällen blev jag bjuden på middag, denna gång av Vera, och jag mumsade potatis som om jag aldrig tidigare ätit mat som lagats i ugn. Hennes danshumör var på topp, så jag vallade henne fram och tillbaka till NH; det var trevligt, en stunds lugn och ro på en stol bland folk som hade roligt, ett leende, några skratt och en vän som blev glad. Vägen hem var kall, jag frös en bra stund innan jag äntligen somnade.

Lördagen ägnades åt en Mård makeover. Shoppade på den shoppingfria dagen (fick jag reda på i efterhand) och lyckades riktigt bra. Två basplagg, och så ett plagg där de lärde fortfarande tvistar huruvida det är en kjol eller klänning. Den har i alla fall hängslen, och det tog mig tre försök i provhytten innan jag förstod hur den skulle sitta. Innan kommersen tog fart klippte jag håret och blev mycket snygg, det gäller bara att orka styla sig själv nu också. Några spontana beslut senare hamnade jag (iklädd kjol-klänningen) och Vera på Nydala, bra förfest med bra människor. Oväntat inbokades eventuellt ett framtida möte ordförande till ordförande, detta på bussen ned till stan.

Jag hade fått till en "Mård + 3" på en lista, tack!, och vi (Vera, min giiirl och hennes karl) blev än mer tacksamma då vi såg att kön utanför Plaza liknade ett skämt. 20 meter lång, och människor stod ungefär fem på rad och tryckte sig framåt i blötsnön. Vi trippade in, förbi två utposteringar, och njöt sedan av en helkväll på mycket olika vis. Jag blev last person standing i sällskapet, och hamnade med en whiskeyflaska i ett rum med ett nytt sällskap. Natten avslutades nästgårds, där jag kokade min speciella glöggblandning (starkvinsglögg med konjak, och hjortronglögg köpt på ICA).

Idag har jag varit stillsam. Ätit pizza. Tänkt. Tittat på Sagan om ringen som skrämmer livet ur mig fortfarande. Imorgon är det måndag. Är vi redo? Nescio.

Tillförsikt

Efter min tappra tur till ICA idag blev jag alldeles slut och förstörd igen, jag har inget tålamod och bör ta det lugnare än vad jag gör. Fick oväntat besök på kvällen av Mo och Vera som bjöd på macka med brie, pepparkakor och hjortronglögg. Mycket gott och uppiggande alltihop. Vi tittade på fotbollen, och jag kunde inte hålla mig stilla i min exaltation.

Jag insåg tidigare idag, att även om jag är rädd för framtiden, så ser jag fram emot nyårsafton. Förberedelser, matlagning och bakning, sammanförandet av vänner, köpandet av snygg klänning (jo det är nog dags för en sån...), champagnen och festandet all night long. Jag ser fram emot middagen på fredag, att klippa håret, fika och strosa på stan på lördag, och att anordna middag hos Mo nästa lördag. Babysteps, babysteps. Jag ser även fram emot starten av På Spåret. På ett sätt som inte är av denna värld. Likaså gör min bror samt mina föräldrar, och vi har redan börjat planera hur vi ska kunna se det när de kommer och hälsar på om mer än två veckor. Det kan vara världens bästa program.

Follow the yellow brick road

Det kändes lite bättre igår kväll, men idag är det status quo igen. Måste ha sovit på ett ymnigt sätt inatt, för när jag vaknade var framstegen borta och nacken som betong. Jag ser lite ut som roboten i Trollkarlen från Oz när jag rör mig. Duschade precis, för första gången på... nej, jag tänker inte berätta, och det tog nästan tio minuter mer än vanligt, men jag gjorde det! Väntar på ICA-leverans från min barmhärtiga samarit, och lever på en cocktail av Ipren och Alvedon, man ska tydligen ta dem tillsammans.

Jag har ingen riktig ork över till att tänka, men fick in en recension igår, och har all tid i världen åt att läsa tidningen, så alltid nåt. Nu ska jag blåsa håret, och nacken också, det kanske hjälper. Drömde riktigt konstiga drömmar i morse, bland annat att jag var på två festivaler på samma kväll vilket hade kostat mig multum men jag mindes inget av det för jag var så full, och letade desperat efter min kamera för att se om det där fanns några bevis på att det verkligen hade hänt (allt detta i drömmen). Reste på många vägar, som inte bar någonstans, men jag gissar att hjärnan kompenserar för det faktum att det längsta jag tagit mig sen i lördags är till postlådan och dörren. Har man ingen yellow brick road, eller en road överhuvudtaget, får man nöja sig med de imaginära.

Collateral damage

"Är din kropp ute efter dig tro?"

Frågan kom från en kursare, efter att jag än en gång fått förklara att jag inte kommer dyka upp i skolan den följande dagen. Denna gång på grund av ett akut nackspärr. Nackskott. Jag vet att jag förut brukade säga "Jag har nackspärr" om minsta lilla spänning, men det ska jag sluta med. Det här är nackspärr på riktigt, the real stuff, och det gör så satans ont. Domningar ut i armarna, kroppen stel och trött av smärtan, huvudet trött av att hela tiden ha ont och spänna sig. Jag skulle skriva klart min artikel i förmiddags, hade kommit halvvägs en halvtimme innan deadline, drog upp axlarna och lutade huvudet bakåt för att sträcka på mig, så lät det som om jag brutit nacken av mig själv. Jag bara fastnade. Skrev klart artikeln på någon sorts extratank, la mig sedan i sängen och kom inte ur den på fyra timmar. Blev för en stund rädd att jag vid vuxen ålder skulle kissa på mig för att jag inte skulle komma upp ur sängen.

Prisade sedan mig själv för att jag i fredags lagat mycket spagetti och köttfärssås som var redo att micras, och ringde sjukvårdsrådgivningen. Den akuta smärtan kan sitta i ända till på onsdag. Smärtlindring och balans mellan vila och lite rörelse för att blodet ska åka runt i kroppen var medicinen. Jag är nära att ge upp nu. Strunta i allt. Bara sitta i min fåtölj - har hittat en ställning som fungerar, ibland får man sova sittande enligt sjuksköterskan jag pratade med - och låta världen springa runt där ute. Jag har egentligen inget annat val just nu, planeringsdagar med fakulteten och två arbetsutskott får jag helt enkelt missa, likaså ännu fler dagar av webbtidningsskapande. Min kreativitet började pyra igår igen, men nu är lusten än en gång skuren av. Jag är lite yr nu av trötthet och smärta. Och imorn ska en artikel av mig publiceras som inte blev det redaktören efterfrågade.

Den här helgen blev inte som jag hade hoppats. Får tänka tillbaka på fredagen som levererade mer än väl, och se de övriga dagarna som collateral damage.

Kickstart

Det är så dags att komma igång igen till helgen, men bättre sent än aldrig? Ger mig nu ut i världen (i.e. ned på stan här i Umeå) för att kanske landa i ett badkar (även om jag är ren) och beräknas komma hem... imorn, nån gång. Planerna för imorn innehåller jobb i skrivande form, att titta på fotboll och må lite dåligt, samt umgås med glada vänner och äta på det andra jobbet. Det är vad jag skulle vilja kalla för en bra helg. I alla fall på papperet, jag hoppas att praktiken överträffar teorin, det vore spännande.

Det kom ett mail från Danmark

"Kære Mård

Tak for din mail. Jeg har sendt den videre til
debatredaktionen, så den kan tage
stilling til, om de vil optage dit læserindlæg.

Med venlig hilsen,

Lars Halskov,
Læsernes Redaktør"

Nu är bara frågan hur jag ska få veta om jag
får vara med i tidningen, och när det i så
fall ska ske. Men, tack för gott samarbete Lars!
(Och nej, jag heter inte Mård)

Ilsk

Jag har legat i träda sen igår, men nu jävlar. Läste ett inlägg i DN av chefredaktören för danska tidningen Politiken, Töger Seidenfaden, om det danska valet. Inlägget illustrerades av en valannons från Dansk Folkeparti med texten "Sverige drunknar i utlänningar - de har ingen Pia Kjaersgaard". Jag blev så arg att jag skickade ett mail till Politiken med ett öppet brev där jag hälsade från Sverige att vi inte drunknar i utlänningar. Man får säga vad man vill om invandringspolitiken, men skrämselpropaganda undanbeder jag mig konsekvent. Ska påpeka att Politiken inte på något sätt stöder Dansk Folkeparti, inlägget var nyanserat och intressant, men det blev min första tanke att vända mig till dem.

Jag har också funderat på lösningar rörande boendet under min praktik. Jag har tre farbröder i Stockholm (de har alla samlats där nu) med olika möjligheter. Den första bor ute i Täby i ett hus, de har förvisso plats, men det känns lite långt att ta sig från Täby till Slussen varje dag. Den andra bor i en liten lägenhet i Hammarbysjöstad och är inget alternativ, jag skulle inte få plats där. Kvar är då den tredje som bor i en större lägenhet på Lidingö, han närmar sig sextio, ungkarl sen alltid ungefär, och jag vet inte hur pass i vägen jag skulle känna mig där. I samma hus bor pappas kusins förra fru, och hon har kanske ett rum till övers ett tag. Sen finns det kusiner och tremänningar utspridda på olika platser, men jag utgår ifrån att ingen har något överflöd av plats.

Har tittat lite på Blocket och kommit fram till att bostadsmarknaden i Stockholm är ett skämt som jag tänker försöka undvika mycket länge. Jag rör mig inte med några stora summor, betalar 2400 i Umeå för rum och internet och har inte möjlighet till så mycket mer än det. Att ringa pappas kusins förra fru och min äldsta farbror blir ett uppdrag för kvällen, efter lite sömn, lite städande och uppvisande av rummet för en potentiell andrahandshyrare.

Ska se om ilskan gör att jag blir färdig med min artikel idag också. Eller så använde jag kanske all min energi nu.

Ryck och rassel

Vad är bättre än ett avsnitt av "Grey's anatomy"? Två avsnitt såklart! Tack kanal 5 för att ni förgyllde min kväll. Har sovit mig igenom nästan hela dagen och har hopp för den snaraste framtiden. Men började fundera i mitt TV-tittande. En karaktär i serien hade bestämt sig för att skaffa barn, men märkte nu att det inte var möjligt. Hon närmade sig 40 och hade inte ens tänkt tanken att det skulle kunna vara för sent för henne. Det är mycket barnsnack runt omkring mig just nu. På en rycker det i livmodern, på en annan rasslar det i äggstockarna. Det låter våldsamt äckligt båda två, och när jag försöker försöker försöker hitta känslan inuti mig så finns det inget. Noll. Nada. Inte en längtan, inte ett spår av lust, inte en tanke på barn.

Jag har tidigare alltid haft min mamma som förebild, hon fick mig samma år hon fyllde trettio, och hade då jobbat i ett antal år innan. Ända sen jag var tjugo har jag tänkt att "om tio år så är det kanske dags", men nu har det gått några år, och jag tänker fortfarande att det är dags om tio. Det minskar inte, det kommer inga tankar som säger att fem år är en rimlig gräns nu. Jag känner inget. Jag har aldrig tänkt att jag inte vill ha barn, men motsatsen innebär kanske inte att jag vill ha barn? Jag vet inte alls. Det kommer säkert naturligare om man har en partner, någonstans att bo, och vet lite vad man ska göra med sin framtid, men tänk om jag vaknar upp när jag är 35, mitt i en blomstrande karriär och undrar när det var tänkt att jag skulle skaffa barn egentligen? Tänk om känslan aldrig kommer, eller tänk om den kommer för sent?

Jag borde inte tänka på framtiden på det här sättet; det räcker med att det är jobbigt att tänka på december, men jag har aldrig reflekterat över möjligheten att leva ett liv utan barn. Att det var ett alternativ, man har blivit så matad med bilden att en riktig kvinna är en sån som har barn att det aldrig funnits som tanke i min hjärna. Jag vill ändå tro att man har möjlighet att skapa sig själv, till en viss utsträckning, och jag är tillfreds med att längtan efter barn inte finns nu. Jag ger det tio år. Det kommer säkert börja rycka och rassla i mig också.

Parlino och en gnutta harmoni

Sjukaste reklamerna i år.

-Vill du ligga?
-Nej, jag står.

Och den redan tidlösa:
-Vad gör du med mig, hoppas jag?
-Vet inte.
-Fortsätt.

Jag har varit på annan ort och känner mig ganska harmonisk inombords. Det är värt så mycket att kunna slappna av med någon. Jag och Erika diskuterade det förut, att man ibland hittar någon som det är något speciellt med, utan att man kan sätta fingret på vad det är. Jag sa då att jag tror att det är sekunden som man slappnar av som man känner efteråt. Det är en känsla i kroppen som är så naturlig, så välkommen, men ändå så ovanlig. Känslan när man tänker på någon och bara hittar lugnet. Jag hoppas att jag kan somna med den nu.

In utero

Det kan vara så att jag sitter fast. Det kan bero på att jag inte vet åt vilket håll jag vill, men det kan också bero på att jag inte får någon hjälp. Jag behöver en medlöpare. Med tuggmotstånd.

Jag ska inte säga att jag ger upp. Det gör jag inte, det är farligt att ge upp tror jag, och jag vet nog inte riktigt hur man gör. Hur man slutar hoppas. Slutar försöka. Så det gör jag inte. Men slutsummeringen av den här veckan har inte direkt lämnat några överdrivet goda resultat att bygga på. Inget avslappnande. Inget flow.

Oförlöst. I väntan så duschar jag. Planerar vecka; möte, skola. Funderar på jobb. Händerna nästan fnasiga av kylan; läpparnas konsumtion av fuktåtergivare har ökat kraftigt. Jag vet inte om snön gjort oss kallare, men kanske långsammare. Anpassning pågår. Vi blir redo. Det måste vara så.

Ömsom vatten

Det regnar. Jag trodde tidigare under dagen att snön skulle ligga kvar; jag hade fel. Det regnar. Det hörs nästan hur kallt och ilsket regnet är, på gränsen till minusgrader, och det skulle göra ont på en om man gick ut. Jag vinklar upp persiennen för att se. Det gröna djuret som nyss vajade i vinden utanför mitt fönster ser nu ut som en blöt hund. Jag tycker lite synd om gräset. Det kan inte gömma sig, inte gå in i det varma nu när man behöver det som mest. Det gröna får vara kvar ute och tåla det som den får sig givet. Regn, snö och kyla. Jag släcker lamporna för att kunna se ordentligt. Bara min älskade kub från IKEA i andra sidan av rummet får lysa klart. Vägen är randig. Djuret har ett fryst lager ovanpå sig, nästan som glasyr. Det engelska ordet skulle passa.

Ni plattas ut. Längs med. Ingen sticker ut längre. Ingen river. Ingen lyfter mig.

Släpper jag också mig själv? Jag väntar på den stora acceptansen, det förlösande, men det kommer i små doser. Vet inte om något känns lättare; bara längre bort.

Jag pressar ihop mina läppar med fingrarna när jag tänker. Tittar på spegelbilden i fönstret som är lite randig av den uppvinklade persiennen. Sjukligt ansikte av ljuset från datorn. En undrande blick. Det drar kallt från fönstret.

Jag köpte resa idag. Vet inte om den bär hem, men den för mig helt klart bort. Bort ifrån något jag vant mig vid. Något som livet var. Eller hade kunnat bli. En enkel resa. Det har jag aldrig köpt tidigare. När jag återvänder vet jag inte, och jag vet inte var mitt hem kommer att vara. Det är så att man kan bli vansinnig för mindre.

Med sig själv som sällskap

"Döda henne!"
"Oh vilken macka!"
"Upp igen!"
"Vänd dig om!"

Jag tittar på fotboll på DN's hemsida. De enda som ville sända matchen. Föreställ er att det hade varit herrfotboll... Det är en bra match, och framför allt så leder Sverige med 4-1 på bortaplan. Det luktar OS.

Jag äter vitchokladchippad cookie till och dricker mjölk. Snart ska jag byta plats på tvätten och sen läsa HSV's årsrapport. It's all good.

Spontanitet och mer öde

För någon månad sen diskuterade jag och Anders vilket band vi skulle kunna betala tusen kronor för att se, han svarade ett band han kommer se nu i november, och jag svarade Queens of the Stoneage. Min önskan har gått i uppfyllelse, och min tro på ödet börjar nästan bli töntig. De kommer till Stockholm i februari, i anslutning till min födelsedag till på köpet, och jag slängde mig över Ticnet och biljetterna. Ringde också till "Honom" innan, så det blev hela två biljetter. Det är en helt egen historia, men jag börjar mer och mer se fram emot våren. Stockholm har sina fördelar och möjligheter, och mitt liv där kommer nog bli intressant.

Ödet

På samma gata i Stockholm, som jag ska spendera de tio första veckorna av nästa år, finns också en restaurang i kedjan som jag jobbar på nu. De har min älskade öl hövels. Det är ödet. Vem vill vara den första att knäcka en bitterbier där med mig?

I mig, i dig

Jag läser. Slukar. Hittar tillbaka. In i mig och också kanske in i dig. Drar efter andan ibland. Förstår. Förundras. Vill veta mer. Vill inte veta något. Över till nästa, och nästa, till dess att jag inte orkar mer. Det tar stopp. Står inte ut och kan inte greppa något, kan inte känna något mer. För mycket, och det skulle bli ovärdigt. Så jag tar ett steg tillbaka. Det är inte en om dagen; jag har ingen måttfullhet, jag fyller mig så mycket jag kan klarar orkar till stoppet. Backar och låter det vila. Till nästa dag.

Hur orkar du?

The things you do...

Det är tur att jag kollar mailen det första jag gör på morgonen. Nyvaken och dann fick jag intervju med en människa jag jagat sen igår, och det blev bra tror jag. Är inte helt nöjd med resultatet, but what else is new... Har i alla fall producerat och publicerats idag. Det är därför vi är här.

Sitter och lyssnar på Mo som klipper ihop Casablanca-citat med en vinjettmelodi. Mitt huvud börjar sakta men säkert tömmas helt och hållet på innehåll, kvar är bara en dov men ändock mycket manifest hunger, och en stor rädsla inför kvällens film. Det står att det är en rysare! Jag följer med enbart och allenast för att mina kära vänner vill gå. Puckat? Ganska. Men man måste också fejsa sina fears ibland. Den här vet jag tyvärr att den inte är övergående, så det är bara att bita ihop, bita på lite godis och bita Vera om det vill sig riktigt illa.

Det är skönt med arbetsvecka. Det är skönt att göra saker. Men framförallt är det skönt att den här veckan inte är överbokad och måste mjölkas på alla timmar den har. Ska försöka skilja på arbetstid och fritid. Även om jag tycker att högskoleverkets senaste årsrapport är så upphetsande att jag vill bära den hem till min säng. Den får vänta i skolan. Det verkar hälsosammast. Nu ska jag bussas ned till nåt indiskt innan jag frivilligt ska skrämmas från vettet.

Ad acta

Helgen har satt sina spår. Sammanlagt har jag räknat till sju blåmärken på ben och fötter. Ryggen värker. Nacken värker. Borde ha stretchat ut mina ben. Har sträckt högra sidan under bröstet, det är ömt och gör ont i revbenen när jag skrattar. Har knappt sovit något och ätit konstigt på konstiga tider. Pengarna har sinat efter dyra taxiresor, tröjan nedspilld av rödvin efter ett trångt dansgolv/publikhav. Men det har varit värt det. Efter ett bra pass på jobbet i lördags åkte jag till Mo och svidade om. Vi var sjukt snygga på mycket olika sätt. Festen var onekligen den största jag varit på i Umeå, liveband och mängder av utklädda människor. Bättre drag i vardagsrummet än på någon annan spelning jag har varit på i Umeå. Kom hem runt halv fem på morgonen tror jag. Plasket hade, som jag fasade för, fryst och blivit en jäkla resa för stövlarna jag hade på mig.

Söndagen blev bra. Fick mig ord tillsända från någon vars frånvaro gjort Internet till en sämre plats. Orden är tillbaka. Efter lite sömn tog jag mig också ut från lägenheten och bort några meter. I natt har jag sovit. Det var skönt. Riktigt skönt.

Dagen har inte räckt till, möte och nån ny typ av förtroendeuppdragsutbildning tog alldeles för mycket tid. Ska in med en artikel imorn som fortfarande bara är disparata tankar utan mål. Ska se om jag kan foga ihop dem under natten.

Har haft ett långt samtal med Erika på kvällen. Det avslutades med en dos dalmål, och jag känner i själen att jag behöver det just nu. Läste igår en intervju med Moneybrother som sa "Jag är från Dalarna, jag lyder mina egna lagar.", och det var skönt att bli påmind om när livet tumlar runt omkring en och man knappt vet var man är när man vaknar. Ja bryn't mä nå. Bara le lite, och gå vidare.

På ICA köpte jag tidigare en chokladkaka från Lindt och tamponger. Party on, Wayne.

"Ledsen, besviken och förbannad" nu forever

Det har snöat. Det snöar. Det är mycket oklart om det riktigt kan klassas som snö då det är det plaskigaste som fallit från himlen sen det regnade mannagrynsgröt. Helt allvarligt. Ska det vara så här nu? Någon plusgrad är det, fryser det på kommer det bli isgatan från helvetet.

Nu ska jag snart jobba. Försöker få i mig frukost och lunch samtidigt, ska iväg till Vera och hämta benvärmare och efter jobbet ska de dras på för att komplettera den fantastiska utstyrseln som ska göra mig till kvällens läckraste 80-tals hårdrockare. Hårspray ska sprayas. Tröjan med Blackie Lawless ska pryda bröstet.

Nu är det bråttom. Jag vill vara inomhus och dricka te istället för att gå ut och simma.

Kön och roller

En gammal men oh so aktuell konversation mellan mig och Anders.

Anders: Var en man och hör av dig!
Jag: Men jag orkar inte vara man hela tiden.
Anders: En del kvinnor är män!

Tempo, temporis

Det gick bra! Tack alla för stöd, hjälp, pepp och tack ni som tittade/lyssnade! Pengar fick jag också, oj oj... Efter en fullsmockad dag ska jag nu ut i världen igen, band ska recenseras.

Om nån dag hinner jag kanske diska och tvätta, äntligen. Jag börjar få slut på kläder (och det händer mig faktiskt aldrig, då jag vanligtvis tvättar en gång i veckan...)

Mosh på franska blir det nu, undrar vad det kan heta... Le mosh?