Det kan vara så att jag sitter fast. Det kan bero på att jag inte vet åt vilket håll jag vill, men det kan också bero på att jag inte får någon hjälp. Jag behöver en medlöpare. Med tuggmotstånd.
Jag ska inte säga att jag ger upp. Det gör jag inte, det är farligt att ge upp tror jag, och jag vet nog inte riktigt hur man gör. Hur man slutar hoppas. Slutar försöka. Så det gör jag inte. Men slutsummeringen av den här veckan har inte direkt lämnat några överdrivet goda resultat att bygga på. Inget avslappnande. Inget flow.
Oförlöst. I väntan så duschar jag. Planerar vecka; möte, skola. Funderar på jobb. Händerna nästan fnasiga av kylan; läpparnas konsumtion av fuktåtergivare har ökat kraftigt. Jag vet inte om snön gjort oss kallare, men kanske långsammare. Anpassning pågår. Vi blir redo. Det måste vara så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
I efterhand ser man ofta att när man tyckte det stod som mest still hände det mest.
Ja, kanske det. Eller så måste man stå still ett tag för att hinna ifatt sig själv.
Skicka en kommentar