Det vi gör

Mitt jobb är konstigt. På många sätt. Jag har ett vikariat fram till nästa söndag, efter det vet jag inget igen, och det känns på något sätt okej. De vill inte lova något, så det enda jag fått veta är att det kommer finnas ett behov av vikarier. Vilka andra skulle acceptera dessa förutsättningar för sitt yrkesutövande?

När det är nyhetstorka visas ofta hurdan man är som journalist. En del får panik. Panik för att "inget händer". För mig kommer kreativiteten igång. Tankarna fladdrar iväg åt sidorna. På projekt man kan göra, borde göra, listor, krönikor. Letar efter nyheter på andra ställen än de vanliga. Funderar på möjliga uppföljningar av gamla nyheter.

Men en del vill bara att något ska hända. Vad som helst. Så var läget i måndags, och en kollega sade sig önska ett nytt 9/11. Jag försökte ge hans önskan perspektiv, men gav upp efter ett tag. Han skulle ha en nyhet. Kosta vad det kosta vill.

En historia från utbildningen har satt sig. Och den kom tillbaka till minnet denna måndag. Vår lärare berättade om en nattchef på en tidning han varit på. Nattchefen hade önskat precis samma sak som min kollega, att något skulle hända, för natten var lång och tråkig och innehållslös. Jag vet inte om han specificerade sin önskan, men när det kom in ett larm om att en bil hade blivit påkörd av tåget i samma stad blev han mycket nöjd. Där var hans nyhet! Det visade sig ganska snart att offret i bilen var nattchefens fru. Hon avled på platsen.

Att glömma bort att det är människor vi skriver om är ett av de största misstagen som journalister gör. Jag menar inte att man ska undvika att skriva om tragedier, katastrofer, olyckor och mord, det viktigaste är att hela tiden minnas människorna som drabbades, och minnas att ringarna på vattnet sprider sig längre utåt än vad man kan förstå. Och ibland står man där själv mitt i tsunamin.

Det är för offren vi anstränger oss för att göra ett bra jobb. Om man ser det som att vi profiterar på andras lidande går det inte att arbeta med detta. Efter att ha skrivit om trippelmordet i Tromsö, som visade sig ha ett fjärde offer också då en av kvinnorna var gravid i femte månaden, mådde jag mycket illa. Jag gick ut, andades och tänkte vilken hemsk människa jag var som hade detta som yrke: andras död, mitt levebröd.

Men med respekten för offren, och en vilja att berätta deras historia och ge dem upprättelse så gott det går, gör man jobbet bättre. Man anstränger sig lite mer. Tar sig tid att översätta de norska texterna ordentligt. Försöker förstå vad som har hänt så att man kan berätta för andra.

Och jag tycker själv att jag gör ett bra jobb. Det är det viktigaste. Jag ger offren precis allt jag har, just där och då, i min professionella roll. Mångas stora skräck är att försvinna utan att någon märker något. Dö förgäves. Bli bortglömda. Jag kan inte utmäta några straff, men för några sekunder kan jag försöka se till att de som gått ifrån världen gör det med dunder och brak.

Det är kanske ovanligt, men jag hör till kategorin journalister som gladeligen skulle skriva "Allt är bra, det är fred på jorden och blommorna blommar" på en löpsedel. Om det var sant. Än så länge är det inte sant, men till dess att det händer tänker jag göra mitt bästa för att vi ska få leva i utopin. Ett av de sätten är att berätta om andras misstag, andras öden. Så att de inte upprepas.

Jag vill få människor att tänka. Och ibland skriver jag om saker för att glädja folk också. Därför är det roligt att få arbeta på sporten ibland.