...fortsättning till Tankar på lunchen

Största delen av sidorna 4-5 i gårdagens kulturdel ägnades åt att anmäla ett nytryck av Jordens fördömda, Frantz Fanons kanske mest kända bok. Den kallas för en klassiker i ingressen, vilket jag ställer mig frågande till, klassiker liksom Brott och straff? Det är lätt att kalla en bok för en klassiker, men det är inte alltid lyckat. Jordens fördömda, och det andra Fanon har skrivit, är viktig och intressant litteratur helt enkelt, och ska användas, inte bara läsas för att de är klassiker. Boken är aktuell på nytt i vår postkoloniala värld, nu eftersom ”kriget mot terrorismen” är över oss. ”Klassiker” indikerar en tidlöshet, och om det är något Fanon inte är så är det tidlös, han är otroligt kontextbunden anser jag, och nästan omöjlig att förstå utan sin tid.

Jag har inte läst Jordens fördömda, men för två år sedan läste jag Svart hud, vita masker som jag även har i min ägo (hos mor och far i en av fyra lådor, mina älskade böcker!). En tanke som slår mig när jag läser är hur häftig jag själv tycker att jag är för att jag läst Fanon, och för att jag förstår det Helgesson skriver om. Det känns som att man får ta del av något exklusivt, för även om boken kallas för ”en klassiker” tror jag det är mycket få som känner till Fanon och än färre som faktiskt läst honom. Frågan blir då; vem skriver Helgesson för? Är det för den lilla lyckliga skara (som jag nu råkar tillhöra) som kan tillgodogöra sig texten på alla sätt, eller vill han frälsa några nya själar? Vem sätter sig att läsa denna text utan att veta vad Helgesson skriver om? Jag tror att hur man än vrider och vänder på det blir summan av läsare inget annat än en elit. Detta gäller både de som inte kände till Fanon sen tidigare och de som gjorde det. Är detta önskvärt? Hur ska man göra detta tillgängligt? Tycker kanske inte denna elit att det är önskvärt att göra det tillgängligt?

Jag märker nu att detta inte på nåt ställe handlat om det jag satt och tänkte på under lunchen igår, men så går det när tanken får sväva fritt. De resonemang jag förde med mig själv då rörde sig kring min läsning av Svart hud, vita masker och parallelliteten i utseendet hos olika typer av strukturellt förtryck. På samma sätt som det inte finns någon ”kvinna” hävdar jag att ”le nègre n’existe pas”. Jag får kanske, med Anders Svenssons ord (efter frisparksmålet mot Argentina i VM 2002) ”suck on this karamell for a while” och diskutera vidare med mig själv ett tag. Jag går loss alldeles för lätt på detta ämne och känner mig ostrukturerad i tanken just nu. Men ni som vill får gärna läsa artikeln och skriva ned era tankar här!