När hjärnan tömts för dagen

Jag skulle behöva nån typ av knark. Och nån typ av våldsam väckarklocka. Och nån typ av kock. Det skulle jag behöva. Då skulle jag
A) kunna funka om dagarna (alltså inte låta allergin stoppa mig)
B) inte sova bort hela jävla förmiddagarna
C) inte skippa lunchen, alternativt äta den extremt sent och sen låtsas att det var middag. Jag behöver kanske en personlig assistent? Vidare: nån som organiserar flytten, betalar mina räkningar, handlar på ICA, tvättar, slänger gamla tidningar, diskar och tränar åt mig. Tänk vad mycket man ska klara av själv, ett helt liv ska levas utan att någon annan kan göra nåt åt det. Glada tillrop och sällskap på vägen kan man kanske få, men allt detta ska jag faktiskt göra själv. Jag ska också fungera bland vänner, gå i skolan och producera fantastiska texter och tankar, samt jobba. Ska jag? Allt det där? När då? Nu och hela tiden. För min egen skull. Det gäller bara att få lite hjälp under resan ibland, och ta en paus då och då.

Sakerna man inte rår på får man helt enkelt acceptera; jag är allergisk nu, björkarna vill mig illa, så då är det bara att bita ihop och arbeta igenom det. Stå ut med att jag blir trött, att lederna gör ont och att hjärnan inte är på topp jämt. Laga mat åt mig själv av princip, boka in saker tidigt på morgonen så att jag måste komma upp fast jag inte vet vad jag heter. Människan är ändå en fantastisk organism, som klarar av att göra detta, och samtidigt till exempel vara upp över öronen förälskad. Eller ledsen. Eller arg. Jag bör nog vara stolt över mig själv, istället för att tänka på allt som jag inte hunnit med idag.