So over

Det är faktiskt så att jag aldrig få sluta att bli förvånad över K's inkompetens. Hans slentrianmässiga fråga till min bästa vän om hur det var med mig (som också fick samma slentrianmässiga svar; "Jo det är väl bra") tog K som en objektiv sanning. Ingen reflektion över att min vän kanske helt sonika skiter i att fläka ut mitt liv för mitt ex hur som helst, inga vidare frågor om vad detta "bra" innebar. Min vän hade sagt bra, så då var det ju bra med mig också. Detta fick jag igår slängt i mitt ansikte under vår totalt ovärdiga msn-diskussion. Jag fick inte förklara att det kanske inte var så himla peachy med mig hela tiden, och jag fick egentligen inte tycka att något var jobbigt för jag var bara en hysterisk kvinna och behövde lugna ned mig. "Jo, men jag vet att du har det bra, för det har XXX sagt". Jaha? Ja men då måste det ju vara så. Min vän är nu mindre glad att K använde denna "information" på detta sätt, och vi båda förundras över hans feghet. K har väntat i en månad med att säga något, han har enligt egen utsaga "fiskat efter information" om hur det var med mig (det var alltså frågan ovan) och som ni kan se nedan "tänkt att ringa i dagarna". Att sköta saker snyggt finns inte i hans värld, och han har nog lyckats att göra alla fel man kan här.

Jag fick ur mig några ordentliga käftsmällar som gjorde ont att säga högt (hur högt det nu kan bli via msn...) men hur djupt i hans känsloliv de tar är svårt att säga. Antagligen vill han inte inse vilka spår det han har gjort har satt i mig. Jag behövde verkligen inte bråka med honom igår, jag behövde inte tänka på vårt stundtals värdelösa förhållande och jag behövde inte bli påmind om den resa jag har gjort sen i höstas. Men för att citera mig själv "Du klampar in med smutsiga skor". Jag tillåter mig inte bli skövlad mer, jag är bara förbannad över hans feget och omognad, och det förvånar mig om och om igen att jag inte förstår den. Det har inget med ålder att göra, enbart med en ovilja att hantera sig själv och sin omvärld. Jag är en än gång glad att vi inte delar värld, inte delar liv, att han inte är mitt problem längre. Jag tycker nog synd om hans nya, hon vet inte vad hon ger sig in på, men jag hoppas innerligt att det går bättre för dem. Att han har lärt sig något, och att hon inte tar vad som helst ifrån honom.

Låter jag bitter? Det är i så fall inte min avsikt, för jag känner mig inte bitter. Jag vill bara inte bli kastad in i känslor och tankar som känns så avlägsna. Man gör sig lätt mindre än vad man är, och jag har ju växt. För att citera Carrie Bradshaw: We are so over we need a new word for over.