Collateral damage

"Är din kropp ute efter dig tro?"

Frågan kom från en kursare, efter att jag än en gång fått förklara att jag inte kommer dyka upp i skolan den följande dagen. Denna gång på grund av ett akut nackspärr. Nackskott. Jag vet att jag förut brukade säga "Jag har nackspärr" om minsta lilla spänning, men det ska jag sluta med. Det här är nackspärr på riktigt, the real stuff, och det gör så satans ont. Domningar ut i armarna, kroppen stel och trött av smärtan, huvudet trött av att hela tiden ha ont och spänna sig. Jag skulle skriva klart min artikel i förmiddags, hade kommit halvvägs en halvtimme innan deadline, drog upp axlarna och lutade huvudet bakåt för att sträcka på mig, så lät det som om jag brutit nacken av mig själv. Jag bara fastnade. Skrev klart artikeln på någon sorts extratank, la mig sedan i sängen och kom inte ur den på fyra timmar. Blev för en stund rädd att jag vid vuxen ålder skulle kissa på mig för att jag inte skulle komma upp ur sängen.

Prisade sedan mig själv för att jag i fredags lagat mycket spagetti och köttfärssås som var redo att micras, och ringde sjukvårdsrådgivningen. Den akuta smärtan kan sitta i ända till på onsdag. Smärtlindring och balans mellan vila och lite rörelse för att blodet ska åka runt i kroppen var medicinen. Jag är nära att ge upp nu. Strunta i allt. Bara sitta i min fåtölj - har hittat en ställning som fungerar, ibland får man sova sittande enligt sjuksköterskan jag pratade med - och låta världen springa runt där ute. Jag har egentligen inget annat val just nu, planeringsdagar med fakulteten och två arbetsutskott får jag helt enkelt missa, likaså ännu fler dagar av webbtidningsskapande. Min kreativitet började pyra igår igen, men nu är lusten än en gång skuren av. Jag är lite yr nu av trötthet och smärta. Och imorn ska en artikel av mig publiceras som inte blev det redaktören efterfrågade.

Den här helgen blev inte som jag hade hoppats. Får tänka tillbaka på fredagen som levererade mer än väl, och se de övriga dagarna som collateral damage.