Pest blir kolera

Nu har jag slutat vara sjukskriven. Det innebär att jag istället är arbetslös. Jag svettas när jag skriver detta. Av nervositet. Stressen. Det blev precis verklighet.

Under balkongen blåser en man bort löv. Med en stor lövblåsare. Det skulle kanske kunna vara något? På vintern kan jag sen vinna alla snöbollskrig genom att sonika blåsa snö på mina motståndare. På våren skulle jag, likt Ida i sommarvisan, blåsa bort vintern och ta fram våren. På sommaren kan man kanske blåsa lite på den som är varm och svettig.

Eller så kan jag ta mig samman och söka dagens jobb.

Lilla videung

Fåglarna kvittrar utanför. Lurar mig till våren. De sjunger som smält snö. Som knopp. Som sol som smyger sig på.

Soffans filt hänger på sniskan i fönstret. Det blir för ljust och varmt mitt på dagen. På kvällen vänder det snabbt: då vill man ha filten i knät.

Sköldpaddorna solar i köket. I sitt hem. Akvarium och lampa. Sträcker på sig för att komma så nära som möjligt. Ligger alldeles still en hel dag. Gonar sig.

Jag funderar på te. På projekt. På ord. Och på te. Sjunger till Kärleken innan han ska somna. Sov du lilla videung. Än så är det vinter.

Bristen på friskhet

Kanske var det egentligen inte meningen att jag skulle komma tillbaka till jobbet. Någonsin. Men jag har inte medvetet gjort mig själv sjuk.

Natten mot fredagen vaknade jag med feber, frossa, värk i hela kroppen, uppsvullna körtlar i halsen och ont i hela munnen. Det blev värre. Tog mig inte till läkare förrän på söndagen. SÖS-akuten blev till Karolinskas akut. Öron-näsa-hals specialist och penicillin. Då hade jag inte kunnat tugga på två dagar. Infektionen sitter i halsen, munnen råkade bara vara i vägen. De smärtstillande jag fick med började hjälpa efter några dagar. Nu mår jag bättre, men har inte varit utomhus sedan jag och Kärleken kämpade oss hem via buss på söndagens eftermiddag.

Det gör fortfarande ont på många ställen. Men jag är i betydligt bättre skick än jag var i helgen. Fredagens morgon grät jag mest av förtvivlan. Av smärtan. Och av det faktum att det aldrig blir bra.

Så därför ingen sista vecka. Inget adjö. Ingen kaka bakad. Inget "tack för den här tiden". Jag vet inte alls hur jag ställer mig till det. De har ju ändå varit... mitt liv... nästan, i ett halvår.

Fick min sista lön i dag. En lätt panikkänsla sprider sig. Nästa månad kommer inget lönebesked. Visst låter det läskigt? Hjärtat rusar lite.

Jag tar med mig tidningen till sängen för att vila lite. Paniken kan vänta. Först tar vi helg.

Bristen på anständighet

Nästa vecka är min sista på jobbet. Passande nog firar de ett år och har personalfest på fredagen. Jag har inte tänkt att närvara. Ska dock baka min berömda kaka som blev succé senast.

Det vänder sig i hela kroppen när jag tänker på sista veckan. Jag vill inte gå dit. Vara överflödig. I vägen. Skaka hand med han som tagit min plats. Som ska göra mitt arbete bättre än jag. Jag tycker att jag varit där rätt kort tid men när jag räknat på det har jag funnits med under halva deras livstid. Borde man inte få något för det i alla fall? Åtminstone rätten till ett anständigt farväl? En anständig sista vecka.

Att tidningen jag arbetat för ofta trampat över just anständighetens gräns gör att jag mest skrattar åt det hela. Inombords. Lite håglöst sådär. Som att man inte ska förvänta sig annat. Men ändå tror man på folk. Litar. Det gör jag. Ska man inte göra det?

Jag svamlar. Söker efter ord att beskriva det jag känner. Jag vet inte. Vill bara att det ska ta slut. Slutet. Så utdraget och obekvämt. Ovärdigt. Jag vill slippa se dem i ögonen. Räds det falska. Räds mig själv. Slåss man som en ett skadat djur i ett hörn? Har man värdigheten kvar efter att ha blivit av med jobbet när man ligger nyopererad i en säng?

Crawl back in

Vi överlevde ännu en elfte september. Min farmor fyllde 91 år i torsdags. Våra vänner födde ett barn (okej, en av dem stod för största delen av själva födandet...) samma dag. Och vad gör jag? Inte mycket. Ser lite på tv. Hänger lite på Internet. Läser hela DN varje dag. Löser korsord. Sover lite. Söker ett jobb och hoppas så att hjärtat nästan spricker varje gång telefonen ringer.

Det har knappt lett till ett mail ens. "Tack för din ansökan." Men jag fortsätter. Enträget. Även om det gäller att ha tajming så skapar man möjligheterna åt sig själv. De vet inget om min förträfflighet. De vet inte att det är mig de söker. Så då måste jag berätta om det för dem.

Det gör jag. Oj, vad jag berättar. Det är rätt trevligt. Ju oftare man upprepar något desto snabbare blir det sant. Jag börjar nästan tro på mina egna ord. Jag tror på mig själv. Annars kommer de inte göra det.

Är det annorlunda denna gång? Kanske. Inte paniken riktigt. Har en plan B. Vet att plan A sällan funkar men arbetar för den ändå medveten om att plan B finns där. Den gör att jag klarar mig ett tag. Sysslolösheten skrämmer mig nog mest. Mer än arbetslösheten i sig. Sysslolös blir jag aldrig. Det ser jag själv till.

Om natten är det svårt. Att vila. Skulle vilja ha en kokong.

Mård i miniformat

Har börjat twittra. Vid intresse skriv en kommentar med mail så skickar jag över länk.

I övrigt har jag haft den bästa dagen på länge, rent fysiskt. Var tredje dag känner jag att det går framåt. I dag orkade jag duscha utan att svimma, OCH tog mig ur badkaret alldeles själv. Det, mina små lamm, är livskvalitet.