Crawl back in

Vi överlevde ännu en elfte september. Min farmor fyllde 91 år i torsdags. Våra vänner födde ett barn (okej, en av dem stod för största delen av själva födandet...) samma dag. Och vad gör jag? Inte mycket. Ser lite på tv. Hänger lite på Internet. Läser hela DN varje dag. Löser korsord. Sover lite. Söker ett jobb och hoppas så att hjärtat nästan spricker varje gång telefonen ringer.

Det har knappt lett till ett mail ens. "Tack för din ansökan." Men jag fortsätter. Enträget. Även om det gäller att ha tajming så skapar man möjligheterna åt sig själv. De vet inget om min förträfflighet. De vet inte att det är mig de söker. Så då måste jag berätta om det för dem.

Det gör jag. Oj, vad jag berättar. Det är rätt trevligt. Ju oftare man upprepar något desto snabbare blir det sant. Jag börjar nästan tro på mina egna ord. Jag tror på mig själv. Annars kommer de inte göra det.

Är det annorlunda denna gång? Kanske. Inte paniken riktigt. Har en plan B. Vet att plan A sällan funkar men arbetar för den ändå medveten om att plan B finns där. Den gör att jag klarar mig ett tag. Sysslolösheten skrämmer mig nog mest. Mer än arbetslösheten i sig. Sysslolös blir jag aldrig. Det ser jag själv till.

Om natten är det svårt. Att vila. Skulle vilja ha en kokong.