Bristen på friskhet

Kanske var det egentligen inte meningen att jag skulle komma tillbaka till jobbet. Någonsin. Men jag har inte medvetet gjort mig själv sjuk.

Natten mot fredagen vaknade jag med feber, frossa, värk i hela kroppen, uppsvullna körtlar i halsen och ont i hela munnen. Det blev värre. Tog mig inte till läkare förrän på söndagen. SÖS-akuten blev till Karolinskas akut. Öron-näsa-hals specialist och penicillin. Då hade jag inte kunnat tugga på två dagar. Infektionen sitter i halsen, munnen råkade bara vara i vägen. De smärtstillande jag fick med började hjälpa efter några dagar. Nu mår jag bättre, men har inte varit utomhus sedan jag och Kärleken kämpade oss hem via buss på söndagens eftermiddag.

Det gör fortfarande ont på många ställen. Men jag är i betydligt bättre skick än jag var i helgen. Fredagens morgon grät jag mest av förtvivlan. Av smärtan. Och av det faktum att det aldrig blir bra.

Så därför ingen sista vecka. Inget adjö. Ingen kaka bakad. Inget "tack för den här tiden". Jag vet inte alls hur jag ställer mig till det. De har ju ändå varit... mitt liv... nästan, i ett halvår.

Fick min sista lön i dag. En lätt panikkänsla sprider sig. Nästa månad kommer inget lönebesked. Visst låter det läskigt? Hjärtat rusar lite.

Jag tar med mig tidningen till sängen för att vila lite. Paniken kan vänta. Först tar vi helg.