Bristen på anständighet

Nästa vecka är min sista på jobbet. Passande nog firar de ett år och har personalfest på fredagen. Jag har inte tänkt att närvara. Ska dock baka min berömda kaka som blev succé senast.

Det vänder sig i hela kroppen när jag tänker på sista veckan. Jag vill inte gå dit. Vara överflödig. I vägen. Skaka hand med han som tagit min plats. Som ska göra mitt arbete bättre än jag. Jag tycker att jag varit där rätt kort tid men när jag räknat på det har jag funnits med under halva deras livstid. Borde man inte få något för det i alla fall? Åtminstone rätten till ett anständigt farväl? En anständig sista vecka.

Att tidningen jag arbetat för ofta trampat över just anständighetens gräns gör att jag mest skrattar åt det hela. Inombords. Lite håglöst sådär. Som att man inte ska förvänta sig annat. Men ändå tror man på folk. Litar. Det gör jag. Ska man inte göra det?

Jag svamlar. Söker efter ord att beskriva det jag känner. Jag vet inte. Vill bara att det ska ta slut. Slutet. Så utdraget och obekvämt. Ovärdigt. Jag vill slippa se dem i ögonen. Räds det falska. Räds mig själv. Slåss man som en ett skadat djur i ett hörn? Har man värdigheten kvar efter att ha blivit av med jobbet när man ligger nyopererad i en säng?