Kärleken till små djur

Ibland kan känslorna för våra två sköldpaddor bli alldeles överväldigande. Två små sköldisar som simmar runt, solar och plaskar när de är hungriga. Det är allt de gör. På sommaren får de bo i en damm utomhus hos mamma och pappa. Då äter de levande föda och solar i en riktig sol. Det gillar de. Jag och min bror fick dem när vi gick på lekis ungefär. De är alltså över 20 år gamla. Nu bor de hos mig och kärleken.

När de flyttade hit låg jag på nätterna och lyssnade efter deras ljud från köket. När tidningen rasade in genom inkastet runt fyra på morgonen flög jag upp ur sängen fullständigt övertygad om att sköldpaddorna ramlat ut ur akvariet. Jag drömde att de rymde. Att de mådde dåligt och behövde sin matte.

Någonstans där insåg jag att jag aldrig skulle klara av att ha hund. Sköldpaddorna är ändå ganska självständiga. De klarar sig några dagar utan oss. De är inte direkt gosvänliga och hör ärligt talat inte när man pratar med dem. Såklart pratar man med dem ändå, men det är ett helt annat problem.

Men tänk sen om man haft en hund i flera år. Ett gosigt yrväder som viftade på svansen och förstod vad man sa. Och så dör den! Ens bästaste vän i hela världen. Jag skulle gå sönder inombords.

För att inte tala om barn. Hur klarar man av att föda något som kan dö?