Om man inte har någon kan man heller inte bli lämnad. Har man valt sin ensamhet kan man inte vara "ensam". Det är kanske därför som jag envist väljer min ensamhet om och om igen. Det är kanske därför jag tillslut tycker illa om dem som intresserar sig för mig. För att innerstinne är de jävliga och vill mig bara illa, och jag tänker inte låta dem göra något mot mig. De får inte lära känna mig, och använda min sårbarhet emot mig. Jag tänker inte riskera att bli lämnad igen.
Du bara stampar in i min själ igen, med smutsiga skor. Jag har inte bett om att ha dig inuti mig, varför kan du inte bara lämna mig ifred? Du har gjort tillräcklig skada, du behöver inte skövla mig mer, det finns inget kvar. Allt blåses bort av minsta vindpust. Men det är ju för fan vår så nåt nytt borde väl växa upp snart!? Nåt borde väl kunna slå rot!?
Shit, jag är helt fantastiskt bra på metaforer. Nobelpriset nästa. Men först ska jag sova så att en ny dag kan nalkas, så jag får äta yoghurt, dricka te och gå till skolan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
Usch, om det bara inte gjorde så förtvivlat ont att bli lämnad. Och samtidigt finns det inget alternativ än att våga låta sig bli sårad igen. Fröken livrädd för kärleken. Hur kan man vara annat?
Låter som en bra idé med yoghurt och té. Mindre dramatiskt så.
te såklart
Ja, hur kan man vara annat. Och hur kan man göra annat än att kasta sig in i det igen, mer eller mindre halsbrytande, förbanna sig själv när det går åt helvete igen och mellan dessa gånger förundras över var känslan av otålighet och längtan i kroppen kommer ifrån.
Te avdramatiserar, som du säger, och låter en ta några steg tillbaks från allt. Man behöver sånt.
Vi föds ensamma och vi dör ensamma, det jävliga är bara att det är så förbaskat trevligt med sällskap att även fast man vet att man kan må bra utan andra i sin egen lilla bubbla så längtar man ändå efter närhet och samhörighet med någon eller några, att bli lämnad är hemskt, då är det lättare att lämna själv men då får man å andra sidan enbart sin solitud.
Våren är en hemsk tid annars, så otroligt vacker och sprudlande att man bara vill gräva ned sig för att man inte har tid eller mental ork att njuta.
Jag tror också på te, Strindberg och Fröding.
Maria: Ja, varför är det så? Varför vill våren mig illa, eller snarare, varför vill jag våren illa? Jag har inte grävt ned mig, men jag gömmer nog mig. Och letar efter ett gryt. Jag verkar ha hittat ett på Historiegränd som jag snart ska flytta in i.
Fröding, där sa du något. Han vet hur det är
Vilket te tror du på?
Jag tror på rooibos-te. Hade du inte varit allergisk mot katt hade du så gärna fått hyra ett rum av mig annars.
Jag tror på koffein, så jag dricker svart te, borde kanske prova rooibos... Söker du rumskamrat alltså? Ja katter är tyvärr inte min grej, men tack ändå!
Skicka en kommentar