Vad ska man göra nu?
Precis så kände jag. Så jag frågade mamma. ”Ingenting.” svarade hon. ”Det är ju så här det är, fast det är konstigt. Alla som lever dör ju.”

Jag har haft mycket svårt att somna den senaste veckan. Det har inte gått alls. Jag har gjort den klassiska runtsnurrningen, ångesten har bitits och det har blivit ljusare och ljusare utanför fönstret. Jag har tänkt mycket. Men inatt var det inga problem. Det kändes bra i kroppen och i själen på något sätt. Jag slappnade av. Jag la mig runt ett och somnade in strax efter.

Ett samtal hemifrån på morgonen bådar inte gott. Jag tänkte ”nej” när jag såg vem det var som ringde, och hörde genast på mamma att det inte var bra. Mormor dog inatt. Hon hade somnat in strax efter ett. Hon hade inte haft det bra de senaste veckorna. Hon opererades för ett tag sen, och har inte kunnat bo hemma. Inte kunnat leva som hon ville. Hon ville inte behöva lära sig gå igen. Hon hade ingen aptit och ingen ork. Och så natten till idag blev hon dålig. Jag tror att mamma sa ”proppar”. Jag har bara fått det beskrivit för mig hur mormor mått sen operationen, jag har inte sett det själv. Så för mamma och de andra hemma var det nog lättare att förstå. Att acceptera. Jag måste försöka ändra på den bild jag har för att kunna göra det. Bilden av min knäppa mormor som frågar hur det känns att ha stringtrosor egentligen. Av mormor som tyckte om sina katter så mycket. Av mormor som hade så små fötter att ett par skor jag fick i mellanstadiet var för stora för henne. Min mormor ville nog inget mer, hon orkade inte. Men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Helst vill jag springa hem, men ”hem” ligger mycket längre bort än vad det gjort tidigare. Och vad ska jag göra där? Titta ut genom ett annat fönster bara. Tids nog är det dags att åka till dalarna, och besöka en kyrka jag aldrig varit i tidigare. Till dess vet jag inte.

Vad ska man göra nu?