To my brain, with love...

Det blev plötsligt tomt. Jag gav upp. Är kanske redo för kamp imorgon, men all den ilskan jag nyss kände försvann plötsligt. Står jag över det? Choose your battles. Jag försöker övertyga mig själv att jag gör det för allas skull, men det är kanske bara för min? För mitt eget ego? Jag ska försöka sansa mig ett tag, bygga upp det på fakta, inte göra det personligt. Men är inte saker i mitt liv personliga?

K skrev igår på msn. Att bollen låg hos mig. Så jag ringde idag; vi pratade ett tag, bara allmänt, lite trevande och tåtrippande. Det gick bra. Sen skrev han detta på msn. "hej, tänkte bara säja att det var trevligt att prata med dig och jag gör det gärna igen snart.. om du vill prata något om vårat förhållande nu när vi fått lite perspektiv på det så är jag up for it. Kanske kan vara skönt. Blev ju lite 'casual' bara nu. ta hand om sig." Katharsis if you please? Det är så jävla dags nu? Jag blev småaktig och vägrar ge honom det. Jag slet som en jävla idiot i tre år. Jag behöver inga fler perspektiv. Jag behöver komma över en feg människa som inte vågade stå för vem han var. Jag vill absolut inte göra något lättare för dig nu. Jag vill vänta till dess att det kan hjälpa mig.

Ilskan kommer tillbaka igen. Det gör nästan ont i ryggen. Menschliches, Allzumenschliches.

Jag har många möten. Det tär på min hjärna lite, måste lära mig att släppa dem i mellan gångerna, men det är fortfarande roligt, det ger mig mycket. Har inte fått någon tydlig vision om föreläsningen än, men det kommer. Jag vet att det kommer. Jag och min hjärna. Det börjar lika en kärleksrelation. Lite love/hate, men ändå vet jag alltid att jag kan lita på den. Den levererar. Den är trygg. Beter jag mig väl så är den snäll tillbaka. Jag ska bara sova och äta så fixar den resten. To my brain, with love...