"Yes" is the opposite of "no"

Ibland kan man besluta saker utan att riktigt behöva tänka på hur det ska omvandlas till praktik, besluten fattas och det rör de beslutsfattande inte i ryggen hur de som ska anpassa sig eller påverkas av besluten ska göra för att kunna fortsätta med sina liv. Jag försöker motverka det genom att ha med mig ett mikro- och ett makroperspektiv i det jag gör. Det fungerar oftast bra och gör att de beslut jag själv fattar är genomtänkta och genomförbara för mig själv och de människor jag ibland har makt över.

Sen ibland så fattar man beslut som i allra högsta grad rör en själv, och allt bara försvinner. Jomenvisst kan jag hålla föreläsning, i idévärlden vore det jätteskoj och det är ett hedrande uppdrag, men nu sitter jag här och ifrågasätter hela min mentala kapacitet. Hur tänkte jag när jag tackade ja? Hur föreställde jag mig att arbetet med att göra om min uppsats till en föreläsning för andra människor att förstå skulle gå till? Övervägde jag ens den möjligheten att jag faktiskt inte skulle klara av det? Betänkte jag det faktum att nya saker och att uppträda inför en publik med rädslan att misslyckas får mig själv att må så illa att jag vill kräkas? Sket jag helt sonika i detta och sa att "Ja men jag får väl bita ihop och skärpa mig" och "Det är klart att det blir bra på nåt sätt"? Känner jag inte mig själv alls eller vill jag mig illa?

Hur det än är så måste jag ikväll ha en föreläsning att framföra per telefon till min stackars referensgrupp, Erika och Anders, för om jag inte testar den på dem först går jag nog in i väggen imorn. Och stannar där. Jag ska hålla en föreläsning om ungefär 26 timmar, jag ska prata i 45 minuter och sen vara redo att svara på frågor. Detta kommer att hända. Jag kommer stå där, människor kommer att lyssna på mig, och jag måste innan känna att jag är förberedd så att jag inte upplever hela morgondagen som en enda stor vandring mot en avrättning. Andra människor säger att det kommer att gå bra, att jag kan ämnet och att jag vet vad jag sysslar med. Jag önskar ibland att jag var andra människor. Eller att jag kunde lita på det de sa.

Har du lite kreativ ångest till övers får du gärna bidraga. Själv har jag bara okreativ dito just nu. Samt ost och knäckebröd.