Möte med främling

Så nära, det var så nära att jag bad Mr HandyMan som var här att lyfta upp dörren på sina gångjärn igen. Han fixade lamporna i hallen och badrummet, och en till spisen som inte var hel och tydligen kunde vara strömförande. Bra. Kul att jag har bott här i två veckor utan att ha haft nån koll på detta, och strött vatten om kring mig vitt och brett och högt och lågt vid spisen. Jag frågade honom om vad som skulle sitta i väggen till gardinstången, och han tipsade om kvartersvärden. Tydligen var elektriska saker hans grej. Jag hade önskat att han sett dörren och själv frivilligt sagt att han kunde sätta tillbaks den. Hade jag haft en välmanikyrerad hand beströdd med guld och diamanter hade jag kanske viftat med den lite som en vink till vad som måste göras, när han ändå är här, men det har jag inte. Jag kommer aldrig ha det. Min dörr, mitt problem. Och framförallt inte en elektrikers.

Egentligen var det inte nära alls att jag bad honom, men jag skäms för att jag önskade att han skulle göra nåt som han inte kom hit för, som den glade och hjälpsamme arbetaren han var. Jag känner mig alltid skyldig när människor får hjälpa mig med saker. Intressant i detta fall blev "rollerna". Ung, kvinna, student. Äldre man, elektriker. Han kom med mössan i handen, och jag skrapade med foten och försökte hjälpa till. Ville också gå under jorden för att det var så stökigt och ouppackat fortfarande, för duktiga flickor har det rent. Rent rent och snyggt. Hade vi diskuterat något elektriskt hade jag på två röda blivit "tjej med noll koll på el och såna grejer" och kanske till och med fnissat lite urskuldrande.

Jag vet inte vad jag vill säga med detta. Men på 20 kvadrat blir alla sånahär situationer påtagliga. Allt blir påtagligt. Jag önskar att jag hade varit elektrikern. Jag önskar att jag själv kunde få upp min förbannade dörr.