Säter III

Flög i torsdags efter...
...allt känns som ett jävla skämt i efterhand. Drack upp Umeå och alla i kring mig i onsdags. Tror jag. Det är lite oklart. Berätta inte för mig, låt mig leva i ovisshet. Jag hoppas bara att jag har ett jobb fortfarande. Vännerna har jag i alla fall kvar. Tror jag. Jag lyckades tillslut ta mig till flygplatsen på torsdagkväll, och jag är otroligt glad över mitt sällskap. Resan söderut var i klass med resan upp efter påsken, (se Att återvända) och med en massiv ångest i kring mig. Över mycket. Jag sökte efter energin att orka ta i tu med det som komma skulle.

Igår begravde min mamma sin mamma. Hela släkten, med förlorad moster, var samlad för första gången sen 90-talet. Jag vet inte hur man lever utan mamma. Jag saknar min lilla mormor, och att se min mamma utom sig har varit svårt. Det är svårt. Pappa finns bredvid mamma, de gör allt tillsammans. De lever tillsammans. Det är fint att se. Jag kan ibland känna mig ensam. På begravningen upplevde jag mig för ett ögonblick vara ensam i min sorg, just där var jag nog inte det, men i allt före och efter. I livet. Där kan jag vara ensam. Jag behöver nog ge mig själv tid till att inse hur detta "ensam" fungerar, och också kunna omfamna det. Jag har ju en massa människor i kring mig, om jag vill. Jag skulle kanske lära mig att njuta av ensamheten och sällskapet på samma sätt. Det vore nog bra.

Jag får snabbt perspektiv på saker när jag är här, och blir renad. Ska bada också, så blir min katharsis total.