On my way to work

Man hinner tänka mycket på en cykel. Vanligtvis brukar det vara lagom mycket, men igår lämnade hjärnan mig inte i fred. Solen värmde mitt redan varma ansikte, och att susa fram mot nio timmars hårt arbete gladde mig nästan; på jobbet kommer man inte undan, det finns ingen tid att älta, det finns knappt tid till att gå på toa.

Jag korsade vägen som bar till honom, och kom att undra vilken väg han går från jobbet. Jag börjar när han slutar, och bara några sekunder senare dyker han upp. På andra sidan vägen gick han med sin randiga tröja som är så mjuk, och väskan han var rädd hade försvunnit. Jag hade kunnat välja att bara åka förbi, men jag är inte sån. Det ska krävas något speciellt för att jag bara ska ignorera, så jag cyklade över till hans sida. Jag hade cykeln mellan oss som en sköld under tiden. Jag vet inte om han blev glad av att se mig, jag tror det i alla fall, men mest förvånad. Vi hade inte så mycket att säga, kanske tack vare att jag dagen innan också meddelat att jag inte orkade prata med honom. Det är otroligt vad människor förändras i mina ögon då jag tycker om dem. Han var bara så…vacker, och jag kom på mig själv med att stå och titta, tyst och förundrad, på honom flera gånger. Kyrkklockan tickade ovanför oss, men det var svårt att slita sig. Hur lämnar man någon som får ens hjärta att springa ifrån en?

En månad är lång tid om man knappt känt varandra i två. Jag vet att jag kommer få distans till det hela, och jag vet att jag kommer börja se annorlunda på saker. Men vad kommer jag se i hans ansikte nästa gång vi träffas? Vem kommer jag att se?