Sverige Sverige älskade vän, en tiger som skäms, jag vet hur det känns...

”Sverige fosterland
Vår längtans bygd, vårt hem på jorden…”

Att lägga EM-kvalmatchen mot Island på Råsunda denna dag är ett genidrag. De enda gånger jag sjunger nationalsången är när jag är på Råsunda. Jag längtar dit nu.

Vad kan vi ha nationaldagen till? Vi är ju så sjukt nöjda, vi har det så himla bra på många sätt, och det vi firar är inte en befrielse från något. Det är ingen självständighetsdag, det är bara vår dag. Kan det inte få vara så då? Kan vi inte få vara lite nöjda. Sen, när man är klar med det, är det dags att definiera vad vi vill ändra på. För om landet är så öppet och tillåtande, torde det väl finnas utrymme till förändringar? Då borde vi få demonstrera, då borde vi få uttrycka missnöje, och då borde vi bli lyssnade på.

För att nationalister och främlingsfientliga rörelser inte ska kunna göra den här dagen till sin, måste motståndet få synas. De (Folkets marsch) marscherar i Stockholm, jag skulle också vilja marschera i Stockholm. Och inte bara som ett motstånd, utan också för att jag får det. Att gömma en del av motsatsparet är inte bra, de ska inte få gå i fred. Polisen väljer kortsiktiga lösningar; vänstern på Söder, extremhögern i norra stan. Så slipper de bråk. Precis just nu, under några timmar, har de löst problemet; de slipper bråk. Men att stävja det större, att se makroperspektivet och vara långsiktig, det lyckas de inte med idag. Vidare är det ett stort problem att extremvänstern väljer våld. Jag skulle föredra en tyst demonstration idag. En uppslutning kring ett motstånd, där man visar sin demokratiska röst. Finns det utrymme för subtilitet och eftertanke i denna situation? Jag tror inte det. Vi måste kunna få visa vårt motstånd. Med en talande tystnad. Alla har en röst, använd den. Stå upp för den. Rätt upp och ned. Som ett motstånd.

Jag är förvirrad, och frustrerad. Glad över att denna dag är röd istället för Annandag Pingst, glad för att jag bor i Sverige. Förväntansfull inför kvällens match. Sugen på att bära folkdräkten, men det skulle bli alldeles för varmt, och jag vågar inte ha den på O’learys (spill spill). Sur som fan över att dagen känns tacky. Sur för att man inte gör nåt vettigt av den. Sur för att jag skulle känna mig som en idiot om jag gick runt med en flagga i handen. Sur för att pojkar med sammanbitna käkar och stora kängor i denna värme tror att de har större rätt att fira än vad jag har. Fan vad sur jag är. Och förvirrad. Och så mår jag illa över fotbollsmatchen.

Gör nåt bra av dagen, den är vår. Själv ska jag se på fotboll, och låtsas att jag är på Råsunda.