Facio, ergo sum?

Det händer inte mycket. Det kan vara för att jag inte vill att det ska hända något, jag trivs nog i mitt vacuum. Ett tag. Eller intalar jag mig bara det för att stå ut?

Hur ska man veta om man lever som man vill? Jag vet ju att detta kommer att ta slut, folk kommer att återvända hit, skolan kommer börja igen, jag kommer att hålla i möten och planera och prata om viktiga saker, jag kommer orka söka ett vettigt jobb och kanske våga närma mig drömmen, eller en av drömmarna, jag kommer ta mig i kragen och gå till körskolan, jag kommer slita fler kvällar på jobbet jag har nu, jag kommer dricka fler öl, dansa tills ställen stänger och hamna på obskyra efterfester. Det kommer regna mer, solen kommer att dyka upp. Jag kommer bada. Jag kommer att få sms som jag längtar efter, och även såna jag inte visste att man kunde få. Men, duger detta? Är det okej att bara sitta och vänta, för att jag just nu inte kan göra något av det ovanstående? Jag har inte ens orkat duscha idag, ännu mindre läst nåt i min vettiga bok. Tvättat har jag. Handlat. Diskat lite. Men om jag inte producerat något, om jag inte kan visa upp att "titta, det här har jag gjort idag!" har jag verkligen levt?

Att bo i korridor skänker en närhet till andra människor, men avståndet blir genom det desto tydligare. Killen i huset mittemot är också vaken, men jag vet inte vem han är och kommer antagligen aldrig göra det heller. Ändå kan jag titta rätt in i hans liv. Vi är vakna, vi har det tänt och persiennerna uppvinklade. Det vore nog trevligt att vara i någon annans liv ett tag, jag är inte nöjd med att stå still.

Två killar går förbi, en med vit keps och såndär hund som häftiga gangsta's har i kedjekoppel, den andra med en brandsläckare. Snabbt klipp ur deras liv, och sen är de borta. Vem ska ha brandsläckaren? Nu?

Nej, jag mår nog inte bra av att vara sysslolös, eller snarare mål-lös. Imorgon ska jag ha möte, lägga upp strategier, få lära mig både det ena och det andra och utbyta idéer. Jag ser fram emot det, men det känns lite läskigt också. I framtiden kommer ni kanske att få kalla mig Ordförande Mård.