9 dagar

Det är nio dagar sen den senaste kaffekoppen. Nu har jag och mamma druckit tre stycken på två timmar. Mamma är luttrad, hon dricker utan att blinka, men jag har blivit ett under av energi och överskottstankar. Jag frittar runt som ett jehu! Vi har suttit på verandatrappen och tittat ut över den minst sagt prunkande trädgården. Den är faktiskt mycket fin, den finaste jag har sett, och det känns lite bortskämt att ha en sån prakt praktiskt taget på sin egen bakgård. Bilder utlovas. Appropå kaffe sa modern under samtalets gång att "Ja man vet knappt om man är sjuk eller har kaffeabstinens.".

Vi har pratat om allt, igen. Mormor och morfar; hur de har haft det och hur mamma känner nu, min framtid, mina tankar och kunskaper, jag berättade om mina planer för framtiden och eventuella projekt som jag hade på lur, resa till USA nästa sommar (14 år sen sist), min brors akademiska karriär och flytt till ett utomrikiskt universitet, resväskor, skolväsendet och att släppa taget och se vad som är andras problem och gränsen för vad man själv kan göra. Det är bra att min mor pratar, att hon släpper fram det som måste ut, att hon känner att hon kan prata med mig. Vi gör det varje dag.

Kaffet och den annalkande friskheten gör mig lätt galen, ännu orkar jag inte allt, men viljan i kroppen har hittat tillbaka.

Bara i Dalarna#1:
Jag och min bror diskuterar artisterna på Peace and Love-festivalen där min bror arbetade, han stod i backstagebaren och fick träffa i princip alla. Han kommer fram till att Tingsek nog var den trevligaste, och jag funderar för mig själv vem det är. Har läst nån intervju med honom och säger att han verkar modest.
Bror: Modest?
Jag: Ja, eller anspråkslös.
Bror: Ja, trevlig alltså.

Bara i Dalarna people, bara i Dalarna.