Hung up/Fed up

”Alla män är svin.

Många kvinnor är svin.” - Min vän Anders

Jag börjar tro att det stämmer. Träffade ”Honom” i måndags, och allt var bara så bra som man kunde önska sig. Han var så söt och mysig att jag kände mig lite bortskämd. Sen tog det roliga slut. Vi har inte hörts sen i onsdags, eller snarare har inte han hörts sen i onsdags. Jag har försökt, men utan resultat. Tycker han verkligen att det är en bra lösning att helt enkelt inte svara när jag ringer? Gör människor så? Har aldrig varit med om den taktiken tidigare, och trodde inte att jag skulle behöva det i ”vuxen” ålder. Det är ganska fascinerande som företeelse, men jag har inte tid med detta. Varken själsligt eller fysiskt. Att vänta, och inte få saker utredda, skaver i själen. Och jag åker ifrån Umeå till helgen. Jag visste redan i måndags att det inte skulle bli mer än så här, och jag har också under tiden han har varit borta kommit fram till att det är lika gott så. Men ska det vara så jävla svårt att få konstatera det tillsammans? Ja, tydligen. Nu börjar jag närma mig gränsen där jag istället är orolig att nåt har hänt honom. Vilken tjej jag är.

Ikväll har jag någon typ av date med engelsmannen. Jag vet inte alls vad det är, om det ens är nåt, vi ska mest ses på jobbet. Jag ska dricka några goda öl och sen gå hem. Men det vore väl själva fan om arbetskamraterna skulle få rätt… Igår drack jag tre öl på sex timmar, vilket resulterade i en avslappnad kväll och ett dito uppvaknande idag. Tiden då lördagen blev söndag spenderades på det lokala haket, tittandes på ett hiphopband. Och de var bra! Jag har nog aldrig blivit så positivt överraskad. Rockigt, tungt och svängigt. Svettigt och härligt. Glad blev man. Jag gungade lite.

Gamla synder var där, vilket alltid är intressant. Umeå är absolut för litet, man råkar alltid stöta på nån. Undrar vad ”hans” plan är nu. Akta sig för att gå på alla ställen jag kan tänkas dyka upp?