En lördagsparentes

Jag försöker. Försöker skriva recension om spelningen jag såg igår. Försöker städa och diska. Försöker bry mig om hemmet. Försöker titta på tv och läsa tidningen. Är ganska nöjd med att vara hemma ikväll, men om det onda i halsen inte ger sig kommer jag snabbt bli onöjd och uppsöka läkare. Jag har inte tid att vara sjuk.

Jag försöker tycka att fotbollen som börjar om tre timmar är viktig, låtsas att jag ser fram emot den, men jag vet att om jag kommer bry mig så kommer jag bara att må illa av nervositet i 2X45 minuter och att risken är lika stor att jag inte kommer bry mig alls. Lägga ned och se en film i stället. Jag har legat och kramat kudden nu ett tag. På nåt sätt så hjälper det. Känns tryggt. Kudden säger inget elakt. Kudden vill bara bli kramad. Jag kan inte göra fel inför kudden; på sin höjd kan jag glädja den med att byta till nytt örngott.

Mina öron gör också ont. Jag har köpt glass, och tänker både ikväll och imorn äta hemula mängder vitlök. Jag dricker te. Det är lite kallt här. Jag vet inte vad jag väntar på. Under veckan längtade jag efter helgen, nu längtar jag bara efter måndagen. Att arbetsveckan ska börja igen och fylla min hjärna och min kropp. Jag behöver det profana.

Man kan tycka att jag framstår som yr nu. Det kan stämma. Jag hoppas att jag har feber att skylla på.