Jag minns

Jag minns vad jag gjorde den här dagen för sex år sedan. Jag satt i vardagsrummet i mina föräldrars hus i Säter och försökte plugga latin. Mitt vanliga M.O troget så hade jag TV'n på, och såg live den första nyhetssändningen. Jag ringde Erika och vi genomlevde det världsomvälvande tillsammans i telefonen. Som så mycket annat innan och efter det. Jag minns inte om vi hade latin som första lektion nästa dag, men det var svårt att bry sig om att böja facio, facere på bästa sätt, eller vad vi nu skulle göra. Det som slog oss då, och som sitter så starkt kvar i minnet idag, var att latinlektionen skulle hållas som om inget hade hänt. Inte ett pip sades om det som senare kom att bli känt som 9/11.

Nästa elfte september jag minns var jag i Eskilstuna. Året var 2003, det var innan jag och K ens börjat ses. Jag var inte hemma, hade inte min dator, inte min dagstidning och inte min tv, och fick inte reda på förrän på eftermiddagen att Anna Lindh avlidit av sina skador. Jag tror att klockan var ungefär halv två. Dagen innan hade jag rest från Uppsala för att träffa en pojke som gjorde mig glad då, och hörde nyheten på kvart i fem-ekot när jag satt på bussen på väg in till stan. Jag minns fortfarande att vi var mellan de två höga husen precis innan Stora Torget, där vägen blir smalare och Sko August fortfarande ligger, och att jag spetsade öronen och gick fram till chauffören för att kunna höra vad de sa. På tåget satt jag och tittade efter en man som stämde in på signalementet polisen lämnat ut.

Den här dagen för ett år sedan var jag i Umeå. Jag hade bott här i 16 dagar, och K hade gjort sitt första och sista besök. Dagen innan, på söndagen, hade han lämnat mig och Umeå, och ett uppbrott som varat sedan torsdagen var över. Jag hade ingenstans att bo än, så jag sov hemma hos bekanta till mina föräldrar. Det var den första dagen av många som jag vaknade upp bara för att inse att jag levde i en mardröm. Det var den första dagen av många som jag ville sova bort för att när jag sov var allt bra. Jag minns inte om jag åt något den dagen. Jag minns inte vad jag gjorde alls. Jag vet att jag grät. Jag vet att jag pratade i telefon. Men inget annat.

En vecka senare flyttade jag till området Ålidhem och en egen liten lägenhet, ett område jag fortfarande bor kvar i. Att få ett eget ställe att bo på var det bästa som kunde hända då, och min resa började på riktigt. Nu, ett år senare, kan jag tycka synd om mig själv. Den hösten var det jävligaste jag har gått igenom och jag förstår inte hur jag lyckades ta mig upp från badrumsgolvet, hallgolvet, vardagsrumsgolvet och köksgolvet, om och om igen. Jag minns att jag skrev till mig själv i min dagbok "Det verkar nästan som att jag har en vilja?" och det var den, och endast den, som släpade upp mig.

Jag vet inte om jag i framtiden kommer minnas vad jag gjorde idag, men det jag minns från detta datum tidigare år räcker och blir över. Jag hoppas att nästa elfte september kommer vara en lyckans dag.