Den tid som givits mig

Jag kom hem tidigt i morse. Blev kvar efter att jag hade jobbat. Passet gick bra, jag är nöjd med min egen insats, men börjar bli trött på att ta all skit. Lyckades formulera för mig själv vad som är viktigt, vad jag vill få ut av jobbet, och försökte hitta en extra nivå att stå på. Utifrån. En nivå som gör det möjligt att inte ta allt på blodigt allvar. Man får tydligen vänja sig vid obefintlig uppskattning och ta smällarna det innebär att vara längst ned i en hierarki. Jag hittade en punkt utifrån vilken jag kan rycka på axlarna, göra mitt bästa, och arbeta för mig egen och gästernas skull. Jag hade tid att göra det lilla extra igår, och som det mottogs! Det är roligt med människor som blir glada. Kanske gjorde jag någons kväll bättre.

Vinden blåser i gräset utanför mitt fönster. Det ser ut som pälsen på ett stort grönt djur. Ett stort grönt djur som ligger stilla och vaktar. Väntar.

Att cykla hem var som en kamp. Vädret var emot mig, och jag var trött i kroppen efter en hård arbetskväll och ölen som intogs efteråt. Uppför den långa gång- och cykelbron hade jag sällskap av en annan tjej, jag insåg när vi kommit till sjukhusområdet att hon skulle in och jobba. Hennes dag började när min slutade. Hon måste ha njutit av den timme som kom tidzonen till livs under natten, så tidigt på morgonen brukar fem snoozeminuter i sängen vara som ett kungarike för en häst.

Tidsförskjutningen har gjort att det redan börjar bli mörkt här. Jag sitter och väntar på inspiration som aldrig kommer. Har fortfarande ingen vision om föreläsningen och börjar nu tro att jag får skriva den på rutin. Tidigare har jag inte tänkt på möjligheten att det skulle kunna gå åt helvete, men nu är jag rädd. Jag kan inte garantera att det inte blir värdelöst.

Bitterheten har greppat mig. Jag har idag tagit illa vid mig av den kärlek och lycka som påhittade karaktärer delat på tv, och orkar inte tänka på det faktum att sådana människor faktiskt finns på riktigt. Han som betecknats som "Han" kom in på jobbet på kvällen med sina vänner. En gnista fladdrar till inuti mig när jag ser honom, och därefter är det svårt att tänka på något annat. I motvinden och tröttheten i morse ville jag bara hem till honom, men jag tog mig samman och kämpade mig igenom blåst och längtan. Hittade en stunds ro på en bro (ofrivilligt rim) och tittade mig omkring på världen som sov, lamporna som var tända bara för mig, och ljuset som sakta kröp fram. Men det som då kändes rätt och betryggande har försvunnit. Jag vet inte vad jag vill med min tid. Det enda jag vet är att uppskattar att tid givits mig, och att jag fått vrida tillbaka klockan inneburit att hela dagen känns som en enda stor möjlighet. Kan inte låta bli att önska att jag kunde använda den till något mer konstruktivt.