Fejan/Nyllet

Beroendet vissa har utvecklat är såklart inte hälsosamt, det sprider sig som en löpeld, men jag ser nu snabbt fördelarna. Det gör sitt jobb. Jag spenderade gårdagskvällen med att plugga, och skriva långa meddelanden till en kille jag gick i mellanstadiet med. Mellanstadiet. Höll på att ramla av stolen när jag såg hans kort. Den söta, men gängliga killen hade blivit ett helt hus. Ett helt hus! Han jobbar som brandman och tränar tydligen en massa, men varje gång jag tittar på kortet blir jag lite rädd. Är det verkligen han?

Jag bestämde mig tidigare under onsdagen att vara den större människan, och skrev till en av mina bästa vänner från samma period. Det har blivit ett glatt återseende, och jag kan inte låta bli att fundera om detta är ett av få sätt för oss att faktiskt ta kontakt igen. Vi hade kunnat träffas på ICA när jag är hemma över julen, både jag och killen och tjejen som var min bästa vän, men vad hade det blivit av det? Vi hade antagligen hälsat, men mer då? Vidare hade vi kanske kunnat råka stöta på varandra ute någon gång, men det ska krävas mycket för att man på offentlig plats går fram till någon man inte pratat med sen förra millenniet (!) och avslappnat inleder en konversation om hur livet är. Jag är jätteglad att Nyllet finns. Det gör livet som by-utvandrare lite lättare. Och det ger oss en chans att möta dem vi aldrig trodde att vi skulle möta igen, för när väl första steget är taget så välkomnas man med öppna armar. Det är en häftig känsla.