Lååångsamt lååångsamt

Jag gör i princip allt annat, och det samtidigt. Kollar mailen nåt så otroligt ofta, och likaså Fejan. Jag satte ut annons om mitt lilla krypin för några timmar sen, mest för att sondera terrängen lite och hoppas på att det kanske finns nån som redan nu vet att den vill bo här i januari. Har fått fyra svar på bara några få timmar. Jag tror att det kommer lösa sig på något sätt i alla fall. På Fejan händer det inte mycket just nu. Åtminstone inte det jag vill ska hända.

Har pratat med min bror lite. Han är rolig. Det börjar kännas nu att han ska flytta. Jag är rädd, och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Han måste ju få flytta, och egentligen kommer det inte få så stor praktisk betydelse, det är ju inte så att vi hälsar på varandra då och då, vi ses mest hemma på sommaren och julen. Men, han är min enda bror. Den enda jag har. Någon som jag växt upp med. Någon som känner mig mer än vad jag kan tro, någon som jag vet vem han är oavsett hur livet ser ut. Någon som är jag. Han är jag lika mycket som jag är han. Tänk om han försvinner? Försvinner jag också då? Det måste vara fruktansvärt för våra föräldrar att släppa taget om oss, man gör det såklart successivt, men deras känslor måste säkert vara mer påtagliga. "Jag har skapat den här människan, och så tänker hon/han flytta!" Att bli mamma är inte direkt något jag längtar efter, eller ens funderar på, men med den rollen kommer man antagligen att förstå sina föräldrar mycket bättre. Det är så dags då...

Det jag egentligen bör göra just nu är att skriva klart sista examinationsuppgiften för den här delkursen. Den är lätt abstrakt, och min hjärna har inte lagt ned nog med energi i frågan för att bara kunna släppa loss och skriva fritt. Jag ska sätta mig och tänka lite nu, sedan sova på saken, och hoppas att snilleblixtarna har mognat när jag imorgon slår upp mina blå. Ibland får jag faktiskt snilleblixtar. Det är spännande. Tänk vad man har inom sig.