Dovt

Att jag vaknar och reser mig upp gör jag enkom för att dagen ska gå snabbare och att jag sen får komma tillbaks hem. Det går över, berg-och-dalbanan tar sig sakta uppåt igen, men det känns lite tråkigt under tiden. Jag lever inte riktigt, jag mest överlever. Känner mig inbäddad i ett lager bomull. Ett kallt lager. Huvudet tar inte in de yttre signalerna med samma skärpa som det brukar, kroppen förnimmer inte sin omgivning med samma exakthet som jag är van vid. Jag är varm på halva kroppen, halva fryser. Huvudet är tungt och varmt. Ögonen vill stängas ideligen, men tillåts inte vila av den ständigt malande hjärnan. En hjärna som är långsammare än vanligt, så det som mals runt har inte den dignitet jag önskar. Delar av detta har med POLLENCHOCKEN att göra, jag blir trött, långsam och förstår mindre. Det kan kanske vara dags för lite ordentliga grejer nu, en ny allergiutredning är på sin plats.

Att helgen nalkas ser jag fram emot, men inte på det vanliga sättet. Jag ser fram emot att vara nykter. Jag ser fram emot att inte festa. Att få sova, att få hinna läsa tidningen en hel förmiddag, att få dricka te, lyssna på radio, kanske baka, laga god mat, se en film, ringa till dem som är långt bort, kanske till och med plugga, titta på TV, käka middag med tjejerna, gå och lägga mig med en bok (och kanske E). Jag har valt detta själv och det känns väldigt skönt, jag ska bara chilla, väga min tid på guldvåg. Min tid.