komma igen

Jag bröt ihop när jag kom hem. Snabbt och effektivt. Har gått och dämt upp hela dagen och några få ord utlöste nu en ihopbrytning av konvulsioniska mått. Jag skriver inte detta för en "oh my god hur mår du" reaktion ifrån er, men jag vet att många av er tänker det när ni läser, vilket jag såklart uppskattar men är det riktigt illa måste jag också ha vett att säga det till er och inte bara skriva det här. Det är alltså inte dödsilla, men jag behöver nog prata lite. Sen. Imorn. Just nu måste jag bara skriva ned saker, så att jag fattar. Det är för mycket nu. Jag är en berg-och-dalbana som aldrig stannar. Runt runt. Upp och ned. Ibland får jag hjälp med vägen upp, och ibland blir jag nedknuffad. Men det som gör att detta ihopbryt skiljer sig från andra är att jag faktiskt "kom igen" efteråt. Det blev bättre. Att jag lyckades med det och genast efteråt kände en stor skillnad är något mycket viktigt för mig, det var längesen det hände. Så det känns inte längre som ett "Hopplöst fall, doktorn grät" som man skulle sagt hemma, jag tänker röra mig framåt. Jag är på rätt väg.

"[...] base not your joy upon the deeds of others,
for what is given can be taken away [...]"

Sen ska man bara lära sig att leva som man lär också.