Säter, igen

Kom till Säter igen igår. På nåt sätt hittar jag lugnet här, eller har tiden. Kan vara avsaknaden av distraktioner som gör att jag kan skriva igen. Kan få ur mig ord som tar mer plats än i ett sms. Det har inte gått tidigare. Jag har försökt formulera mig i huvudet, men det går inte. Jag vill inte. Vill bara gömma mig. Man kan tydligen gömma sig i Uppsala, iaf för andra delar av sitt liv, det går alldeles utmärkt, så det har jag gjort. Det har varit jätteskönt, Uppsala var det jag behövde nu. Helgen var riktigt bra, en persons ointentionella svinighet vägdes upp av andras överraskande och uppiggande trevlighet. Har nog vant mig lite för mycket med att ha mina vänner i kring mig nu, efter helgen. Det har varit mycket lyxigt att kunna ta det för självklart ett tag, ska ned en sväng nästa vecka igen och njuta av det innan jag åker till Umeå. Vänner är som knark, vet inte hur jag ska vänja mig vid deras otillgänglighet sen.

Jag är ganska värdelös på att säga hejdå. Skulle med ett tåg, så jag fick gå tidigare från praktiken i fredags, och smet ut när folk hade lunch och var ute i solen. Hade köpt en gigantisk tårta och skrivit ett kort bredvid, pratade med min handledare och de två cheferna, sen drog jag. Till tåget och Uppsala. Blev heller inget hejdå till K2 som jag bott hos under praktiken, inget riktigt. Han var inte hemma idag när jag hämtade de sista grejerna, och söndagens prat var väl inte riktigt av den kalibern. Marcus körde hem mig igår, en liten roadtrip blev det, med sightseeing i Säter (finns SJUKT mycket att se här, eller?) och en fika på MA's. Vi försökte låtsas att vi skulle ses snart igen, att han inte ska flytta till ett annat land och att vi inte har nån aning om var nästa kopp kaffe kommer att intas. Det gick inte, jag började gråta. Inte helt oväntat, och nu är det gjort. Det känns lite konstigt.

Jag är fortfarande sliten efter helgen, att klara en tvådagars är ett skämt, har blivit lite sjuk och mycket allergisk på det. Kontentan är en Mård med halv hjärnkapacitet och ork som en influensadrabbad. Allt tar alltså dubbelt så lång tid att göra, och blir ungefär hälften så bra utfört. Är jag bekväm med det? Nej.

I Säter blåser det. Vi har ätit soppa och pannkaka, löst det svåra korsordet på rekordtid (all min tankekraft gick nog åt där), hämtat golv som ska ligga i vardagsrummet, pratat om framtiden för farmors sommarstuga och vilat. Alla tre. Om en timme blir vi fyra. Alla ska få plats på övervåningen, är jag inte galen innan måndag har ett mirakel skett.