Spiro, spero

Det har nu börjat klia i halsen. Det är lite svårare att andas. Jag hostar enstaka gånger, det skaver lite inuti. Min uppskattning om hur långt våren skulle ha kommit i Umeå innan jag kommer hem var helt jävla tokfel, ingen pollen i luften än, alltså kommer jag i år få äran att uppleva hela två pollensäsonger och därmed två mer eller mindre stora pollenchocker. Att bo i "Björkarnas stad" känns som ett självmordsuppdrag.

Somnade vid fyra imorse, gjorde E sällskap i telefonen på hans väg mellan Sthlm och Märsta. När han stod i kön vid Statoil sa han plötsligt "Han låter som du!" Säter!" om killen framför honom. Killen replikerade då, "Säter? Näej, Hedemooora!" på ett alldeles fantastiskt fult dalmål. Vad är oddsen att det ska stå en kille från Hedemora i en Statoilkö klockan halv fyra en lördagmorgon i Märsta? Alltså, Märsta! Finns det egentligen?

Gårdagen var så fruktansvärt rolig, jag är fortfarande mätt efter vår middag och den bastanta franska chokladtårta jag bakade. Har lite träningsvärk i magen efter att jag skrattade så mycket. Men mest är jag nöjd med att jag gick hem i bra tid, utan för mycket under västen. Jag siktar på att göra samma sak igen ikväll, flyget hem imorgon går 12.40, tåget från Uppsala typ 11.30 och bussen från Flogsta 10.58. Klockan 10 måste jag alltså vara alive and kicking imorgon.

"Hem". Det låter så konstigt. Jag längtar redan tillbaks hit. Till mitt reclaimade Uppsala.