Hejdå

Jag är dålig på farväl. Det blir aldrig tillräckligt, känns bara krystat, eller så gråter jag. Slutet av den här veckan har präglats av farväl. En av mina vapendragare åkte igår. I torsdags hade tvåorna avslutningsfest och ettorna var inbjudna. Det kändes lite konstigt att sitta där och uppleva något ett år innan det är dags för oss. Så här kommer det alltså vara sen, man slutar, flyttar ifrån Umeå till en osäker framtid. Några få stannar kvar här, men staden kan kanske försörja en tiondel av klassen. Högst. Festandet på Scharinska var trevligt. Två av lärarna blev dragna. Roligast var gänget på fyra killar som var där och beställde in hinkar med champagne. De trodde att det var ett bra sätt att ragga tjejer på, vi var lagom roade. När stället sen stängde trodde de att betala taxi åt tjejer var ett lika bra sätt. Vi var lagom roade. Jag betalade min och Veras taxi. Var de tog vägen vet jag inte och vill inte veta. Såg vi billiga ut? Jag är så dyr att ingen klarar av att betala, bara jag själv.

Taxin körde oss hem till mig där vi hämtade påfyllning, sen var det dags för sista efterfesten på Fysikgränd 25. Det var fullt där, på alla sätt. Jag och min klasskamrat Sebbe blev last men standing. Det sista jag gjorde var att sjunga/dansa/skrika till TKÜ med rumsinnehavaren, sen var det dags att gå hem. Solen var uppe, det var fruktansvärt idylliskt. Sängen intogs runt halv sex. Jag släpade mig upp vid elva för att lämna in nycklarna till lägenheten som jag flyttade från i tisdags. Jag var fortfarande full och luktade antagligen mystiskt. Jag åt frukost, och sov sedan mer.

På kvällen kom E hit. Vi gjorde absolut ingenting. Höll mest om varandra och ville inte att tiden skulle gå. Det gjorde den. Vi brukar ha svårt att skiljas, och idag tog det en hel timme. Jag grät lite, var för trött för nåt himlastormande, och allt har redan sagts som kan sägas. Halv nio cyklade han hem, han skulle åka söderut och sitter antagligen fortfarande i en bil. Det känns konstigt nu. Jag skulle kunna skriva ett helt blogginlägg bara om honom, jag sparar nog det, men man kan säga att han har varit räddningen den här terminen. Det tog många månader att inse det, men det avslappnade och kravlösa vi har haft var precis det jag behövde, och mer därtill. Jag är förvånad över hur snabbt tiden gått, och hur lätt allt har varit med honom. Vi har absolut inte setts ofta, nån gång i månaden bara, men hur mycket det betytt kan jag inte beskriva. Jag är redo att gå vidare nu, så tack Emil, och hejdå.