Resa

Nästa år tar både jag och min vän Erika examen från varsitt universitet. För fem år sen tog vi studenten från samma gymnasium, då åkte vi till Bulgarien och drack tequila för en leva styck (deras valuta heter så) och stora paraplydrinkar för mindre än tjugo kronor. Jag badade som fan i poolen medan mitt sällskap ”pressade” bredvid i floder av svett. En del kvällar åskade det, regnet svalkade vår solbrända hy och våra alkoholvarma kinder. Jag tittade på fotbolls-VM med Håkan från Stockholm som var periodare av hårda mått. Erikas syster V var med och lyckades hålla sig nykter, vi märkte inte av det då, men det var bland det svåraste hon gjort. Jag adopterade V’s och hennes kompis dialekt tills de blev förbannade på mig, men kunde ändå inte sluta. Folk från Storuman pratar vackert. Vi solade topless och försökte trivas med det. Vi festade med ”småpojkarna”, ett killgäng från Västerås som var runt 17, och jag minns ännu den söta som drack mjölk. Jag hade ont i halsen när vi åkte ner, det botades inte av whisky; jag var den enda som drack te, med citron, varje dag i den trettiogradiga värmen.

Den familjeägda hotellbaren blev som hemma efter en vecka, personalen var fantastisk. Vi åt shopskasalad och det fanns både pannkakor och bakad potatis att få. På stranden skrek en stackars inhyrd pojke ”Go go to Nessebar” dagarna i ända. Vi blev vänner med våra norska grannar (som naturligtvis uppskattade de skivor jag hade med mig) och på deras balkong spenderade jag en natt och morgon väntades på grönt ljus från Erika, och orolig över Jörgen som hade supit bort sig själv. Sista natten kysste han mig. Jag hade druckit så många tequila att jag tappat räkningen, och baren på det största discot vägrade att sälja fler till oss. Precis i det ögonblicket var kyssen det enda rätta, men hemma hade jag en pojkvän som väntade.

Jag trodde någonstans i min enfald att denna enda kyss skulle radera det faktum att min pojkvän hade varit otrogen mot mig. Han hade överlagt haft sex med en tjej på en fest, något Erika fått höra på villovägar. Hon hade undersökt saken och burit på bördan länge innan hon bestämde att berätta det för mig. Vi satt på stadsbibliotekets café i Borlänge, och jag kommer aldrig glömma den känslan. Känslan av att nån sliter upp hela mitt innanmäte. En känsla som jag har fått lov att uppleva flera gånger igen efter det. Den ångest och det självhat som kommit ur upplevelsen, och som hade haft sina klor i mig ett år, trodde jag skulle försvinna om jag själv gjorde samma sak. Så jag blev kysst av en norrman.

På morgonen ringde jag till min pojkvän och grät. Allt var fruktansvärt och jag tyckte så illa om mig själv. Jag stod inte ut med det jag hade gjort, och förtjänade hans hat. Han hade inte något att ge. Han blev bara ledsen när han förstod hur jag hade tänkt. Det fanns inget som kunde bota mitt svikna förtroende. Det fanns inget som kunde läka vårt trasiga förhållande, och fortfarande är jag inte läkt. Uppslitandet av mitt innanmäte ligger för nära, och efter denna gång har det hänt igen. För mig är det inte värt att göra samma sak tillbaks mot någon, jag vill kunna stå för det jag gör, och jag vill kunna tycka om mig själv i alla situationer. Det har jag lärt mig, och så lever jag. Men att lita på någon igen? Nej. Det har jag gjort en gång, med samma resultat.

Nästa år är det dags för en ny resa. Att summera den tid som gått sen förra är omöjligt, men både jag och Erika har prövat oss fram och tillslut hittat rätt, båda två. Men att hitta fram till någon annan vet jag inte hur man gör. Jag orkar inte. Inte än.