100

Jag hade nog tänkt att skriva något om min resa. Att jag inte ens vet var på kartan jag ska när jag tittar på vädret på SVT och undrar om det kommer bli sol i helgen. Eller kanske något om den paus jag har från det andra könet. I alla fall försöker. Ha paus. Träffar ingen speciell, jag vilar i ett ointresse, och de som försöker vill jag nästan bara gömma mig ifrån. Jag och E hörs via sms mycket sällan, och jag vet inte riktigt varför vi ens gör det. Han är nog på behörigt avstånd. Och "Honom" kan jag inte höra av mig till, så därför funderar jag inte på hurvida jag vill eller inte.

Jag skulle kunna skriva om hur svårt jag har att sova, hur jag vrider och vänder mig, och hur att vakna till en ny dag inte känns annorlunda alls mot dagen innan. Kanske hade jag kunnat beskriva hur mitt rum fortfarande inte fått den form och det innehåll som jag velat, hur två lådor fortfarande är ouppackade och hur jag inte alls kan hitta motivation till att göra klart det en gång för alla.

Vidare tänkte jag på mitt hår som inte är klippt på flera månader, och det faktum att mamma kommer hit och hälsar på. Jag har tänkt på den stora rädsla som griper tag i mig när mamma eller pappa ringer; "Morfar!" är min första tanke och hela kroppen snörs ihop, men de vill bara höra hur det är med mig. De har semester, och kan ringa på konstiga tider. Morfar mår inte bra, och jag vet inte om han någonsin kommer göra det igen.

Jag kunde skriva att jag känner mig ensam ibland. Att jag vill härifrån men inte vet till vad. Att resan kom vid rätt tillfälle, och att jag ser fram emot timmarna på tåget som vore de erfarenheter som skulle få mig att växa.

Men när jag väl började tänka, och verkligen ville välja det allra bästa att skriva om, så det blev om allt, och ingenting. Kanske värdigt som det hundrade inlägget? Jag vet inte, men herregud, hundra är mycket. Tänk så mycket ord man kan ha.