Jag försöker varva ned efter jobbet, någon dygnsrytm är inte att tala om längre, och jag förstår inte hur de som har detta som heltidsjobb gör. Jag borde vara mitt uppe i djupsömnen, istället sitter jag här, vaken i pulsen men trött i kroppen och hjärnan, och funderar på vad jag ska göra för att kunna somna.
Jag saknar honom lite, som vanligt korsade jag hans väg till och från jobbet, och det är konstigt att han är så långt borta nu. En hög med tidszoner, oceaner, mil, känslor och funderingar skiljer oss åt.
Någon typ av undantagstillstånd rådde i torsdags. Efter några utbytta sms åkte jag till honom och kom fram precis innan det blivit fredag. Inget kändes komplicerat eller svårt, vi hade det bara bra tillsammans, och inga tårar spilldes på morgonen när vi skildes åt. En känsla av ”okej” har infunnit sig. Inte mer, inte mindre, och det kan jag stå ut med. Det ligger inte något och lurar i saknaden, ingen ångest, desperation eller ens några "större" kärlekskänslor, bara ren och skär saknad.
En generell saknad sätter också in när man druckit några väl valda glas. De drack jag igår, och saknaden resulterade i ett sms till honom, ett telefonsamtal till E (första gången vi pratade på fyra veckor) och ett msn-meddelande till en lång historia. Den långa historien är holländsk, men kom till Sverige idag, och han skickade ett sms när jag jobbade. Han var "bara" 900 kilometer bort nu. Jag vill nog inte riktigt reflektera över vad det fyller för funktion att höra av sig till en rad olika förmågor, men det är tydligt att jag inte vill tygla mig. Och tydligt att jag inte är redo att hålla mig fast vid enbart en. Det känns också okej, för jag har ändå en vilja framåt i allt. En strävan. Vilja, våga, orka, kunna.
MTV var mitt sällskap den korta stund jag var vaken hemma natten till lördagen och drack mjölk innan sömnen slog ned. Sista låten jag hörde var Chasing cars och den var som ett uppvaknande för mitt öl- och vinstumma medvetande.
If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me
and just forget the world?
Inlägg
5 kommentarer:
Min dygnsrytm är nu så omvänd att jag tror att jag är förberedd för Sverige. Jag har försökt pricka in telefonsamtal med USA och det måste vara det svåraste alla kategorier. Och det är mer än nog att somna ensam.
Samtal till USA låter spännande? Men bra att du är redo, Sverige visar sig från sin bästa sida just nu, då är det kanske lättare att komma hem. Jag får nog acceptera att jag inte kommer upp före 10, (och ibland inte ens före 13). Och du har så rätt, jag är ibland nöjd att jag lyckas somna överhuvudtaget.
Nja, inget konkret men ett fönster jag hoppas på. Har just ställt väckarklockan på halv tio för att pricka ett möte kl 11. Då vet man att det är illa... Men, men jag har alltid varit en nattuggla.
Fin text den andra också, och jag hoppas att det är så, att kärleken väntar.
Haha, jag har också såna långa vakna upp "spann". Fönster är bra, och dörrar, och gluggar och allt där i mellan. Hur gick samtalet då?
Tack. Ja, jag tror det i alla fall. Men ibland orkar man inte tro lika starkt.
Boende bra. Arbete inte bra. Ungefär så, men jag fortsätter att söka, men inte bara i NY.
Skicka en kommentar