Ännu en arbetsdag

Många ville äta. Många ville dricka öl. Jag förstår dem. Själv har jag mycket ont i fötterna och tårna. Är sned i ryggen och har små brännmärken på händerna. Nästan alla var sura eller irriterade på jobbet idag. Jag blev det efter den mest oprofessionella "tillrättavisningen" någonsin. Manegement by fear är inget som funkar om man ska driva en vettig rörelse. Det funkar inte om man vill att nåt ska utvecklas och inte dö inifrån.

Det bästa med att jobba är dricksen. Det må inte vara några gigantiska summor, men att få några sedlar i handen efter ett avslutat pass skänker stor glädje till min monetära kortsiktighet. Man hanterar ju också så sällan kontanter nu, och plötsligt finns det hemma. Det är som en nyfunnen rikedom varje gång jag kommer på det.

På vägen hem cyklar jag uppför en mycket lång gång- och cykelbro som går över några bilfiler och en tågräls. Nedför susar jag lätt till jobbet, och har fullt sjå med att väja för mötande, men uppför blir man mycket medveten om den där jäkla asfalten under fötterna, som aldrig verkar ta slut. Mitt på denna bro har någon skrivit "KÄRLEKEN VÄNTAR" med stora röda bokstäver . Jag blir faktiskt glad varenda gång jag ser det. Jag kan inte låta bli att le. Man orkar plötsligt den sista biten upp för backen, och varenda gång tänker jag att det kanske är så att kärleken väntar. För, om jag inte har hittat den än, så måste den väl vänta på mig någonstans?