Andas in

Jag vill sprida klyschor i kring mig. Lugnet före stormen, osv. De här dagarna är ett hål, vi andas in i väntan på början. Hösten. Skolan. Återkomsten av de vi inte för ett år sedan kunde ana att vi skulle sakna. Början på fortsättningen av ett liv som tog sina första babysteps på Umeås gator förra gången det blev höst. Jag lever här. Här finns ett liv där jag proppar in mig själv i små luckor, små hål. De fylls av mig. Helgens planer kom snabbt, naturligt, som en del av vardagslunken, det är så vi lever här. Dagen spenderades på ett kontor med människor vars bild av mig jag inte kan föreställa mig. Men redan innan lunch hade jag genomfört vissa förändringar, lagt strategier, planerat en organisations kommande arbete. Formulerat en typ av vision. Hård? Kanske. Hårdare än andras? Definitivt. I alla fall full av mål, och också mening. Vi kan inte bara sitta av tiden.

Jag trivs med mina 20,9 kvadrat; jag förstår dem. Behöver inte mer. De komprimerar mig och gör mig stringent.

Jag väntar nog på mig själv också. Att jag ska börja. Att jag ska genomföra vissa förändringar, lägga strategier, planera den organisation som är jag's kommande arbete. Formulera en typ av vision. Hårt? Kanske. Hårdare än vad jag tidigare gjort? Definitivt. Jag har börjat se målen, och också meningen. Jag kan inte bara sitta av tiden.