Jag är hemma. Jag lever. Jag har rest sedan första transportmedlet (tåg) lämnade stationen 05.22 i morse och är nu i mitt rum i Umeå. Världen gungar, jag håller på att kräkas. Jag ska lägga mig i sängen med de tre tidningar som fanns i mitt brevinkast för att sedan vakna med trycksvärta över hela mig förhoppningsvis mycket sent imorgon. Förhoppningsvis har sjömanssjukan gått över då också, och världen stannat upp.
Som vanligt funderar jag över begreppet "hemma" efter ett dylikt resande; helst hade jag stannat på Arlandas O'learys, eller i luften ovan molnen, med havet skymtandes ibland och jordens rundning synlig. Jag vet inte om jag är redo för det liv som väntar mig här med det kaos jag kastas in i, men som jag likväl har skapat åt mig själv. Någonstans bör det finnas fast mark under fötterna, både bildligt och bokstavligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Hej! Jag har läst din blogg ett tag nu och jag ville bara säga att dina ord får fem stjärnor av mig. Gungandet under fötterna kan ibland lindras med ingefära om resten av världen just då förefaller vara en illusion utan plattform.
Hemma bäst?
Linnea: hej, oj, tack! Jag ska genast ge mig på jakt efter ingefära, det borde göra sig gott i teform?
Anne: ja, när man väl hittar hemmet. Eller vad säger du?
Ja, hemma bäst, men problemet är att mitt yttre hem ligger på andra sidan jorden. Mitt inre hem kan jag ta med mig. Gud så drygt, men du vet. Hem kan förändras; det enda som finns kvar är golvet man står på, möjligen någon annans tak.
Skicka en kommentar