Första riktiga dagen med vad som kan kallas för "friskhet". Hur jag klarade av resan i fredags är ett mysterium, men man klarar mycket på vilja; jag skulle bara hem. Kände mig mycket inkognito i trenchcoat och solglasögon som aldrig togs av, och använde min sista livskraft att ta mig ut från flygplatsen. Mamma hämtade, sen sov jag i ett dygn. Kunde knappt sitta upprätt i går, så jag gick inte på begravningen. Det känns inte bra, jag hade behövt det. Mamma och moster#1 ska åka upp till deras hus på torsdag, tänker följa med då, säga hejdå till gården och gå till kyrkogården. Även om de inte kommit dit än så gör jag det jag kan. Vet inte när nästa chans att åka dit blir.
Hörde av mig till engelsmannen i morse, på ett mycket fördelaktigt sätt tyckte jag själv. Han var föga imponerad och lät mig veta att han inte var intresserad av en relation. Qué!? Som om det var en relation jag var ute efter? Svarade något avmätt och subtilt, men nu är det tyst igen. Kanske lika bra. Jag är nog inte ens på humör för något lättsamt den närmsta framtiden, även om det tar emot att inse det.
Hösten lurar i nattkylan, det planeras för skolstart och återvändning, vårens praktikplats ska lockas fram, sista chansen för bad närmar sig, verkligheten vill tillbaka in i livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Aj, men försök låt det komma och känn det som är för jobbigt att känna.
Är säker på att du var precis så fördelaktig och att hans ego missade det. Det gäller att behålla ljuset under hösten.
ja, tiden att sörja är nu, så jag måste göra det. man kan inte gå vidare annars.
han uppfattar/uppskattar inte min subtilitet och mitt ickevärderande sätt. det är avslutat, gott så.
ja, "var inte rädd för mörkret" som sagt.
Skicka en kommentar