Om man inte anpassar sig så går man under. Nya förutsättningar för livet på alla möjliga plan är något vi ständigt utsätts för. Finner vi inte oss tillrätta i det nya för vi en kamp vi kommer att förlora; vi kan inte behålla det gamla eftersom det gamla är ohållbart. Vi kan inte behålla det gamla eftersom den grund som det gamla vilar på inte längre finns; nu finns en ny grund, något nytt att vila på.
Jag håller just nu på att anpassa mig. En del saker går bättre än annat. Den ”professionella” sidan av livet hittar sina platser, en del kommer naturligt. Den domesticerade sidan är fortfarande mitt uppe i att få en mening i livet. Äta? Sova? Tvätta? Handla? Städa? Diska? Att faktiskt gå och lägga sig, för att sedan gå upp ur sängen nästa dag, är en kamp jag för. Än så länge har jag solen med mig.
Annat är svårare. Förlåta sig själv. Leva med sig själv. Hela tiden. Var hamnar jag annars? Ska jag gå under? En del saker måste hanteras. De försvinner inte bara för att man blundar, men nu vill jag mest blunda. Är det kanske ett steg i anpassningen? Total förnekelse följs kanske av acceptans?
Inlägg
1 kommentar:
Man anpassar sig men jag tror det är viktigt att försöka nå en punkt där man kan acceptera att det inte är någons fel, att det aldrig är någons fel i kärlek.
Det är lätt att se tillbaka och undra, när det förmodligen är bättre att se framåt och tänka att det kanske kan bli bra där. Ibland handlar det bara om tid.
Skicka en kommentar