Inte så pleasant

Jag vaknade tre gånger i går morse. Varje gång hade jag blivit sämre. När jag har feber blir jag riktigt dålig. Riktigt. Ingenting funkar. En gång i högstadiet hallucinerade jag vid 38 grader. Mina Ipren var slut, jag hade inget för halsen och kunde knappt svälja vattnet jag försökte pressa i mig. Min hjälte blev Vera. På kvällen kom hon och intog mitt rum med den auktoritet bara en stand-in mamma kan göra. "Lägg dig i sängen så gör jag soppa" domderade hon på den härligaste värmländskan man kan tänka sig. Jag hade inte så mycket att sätta emot; att gå och öppna dörren och släppa in henne hade tagit alla mina krafter. Soppan var fantastisk. Att äta Ipren var fantastiskt. Jag kunde sitta upp nån timme på kvällen och se på tv, vilket gjorde gott för alla delar av Mården. Jag har ont i ryggen av att ha legat i sängen så mycket.

I morse tänkte jag att jag skulle vara duktig och ringa till vårdcentralen för att de skulle vilja ge mig medicin, men de ville inte det. "Egenvård" sa den bitchiga tanten i telefonen som mer eller mindre verkade se ned på mig och tycka att jag fick skylla mig själv att jag knappt kunde stå, och än mindre ta mig till Apoteket och köpa det som behövdes. "Många är sjuka nu, så mycket studenter! Jag var själv sjuk i helgen" sa hon glatt. Tack då? På eftermiddagen, efter min sista ipren och dito soppskål, tog jag mig till hoodens centrum (50 meter bort) och köpte det som köpas borde.

Nu på kvällen har jag försökt hitta friskhetstecken i kroppen så att jag kan gå på föreläsning imorn. Det kommer nog inte att hända. Jag har verkligen inte tid med det här, men när har man någonsin det? Jag får omfamna sjukdomen, i alla fall en dag till, och siktar på en fullskalig torsdag istället. Men fyfan vad tråkigt det är.