Att återvända

Jag har aldrig tidigare varit i ett så dåligt skick på ett flygplan som jag var igår, och jag har bara mig själv att skylla. Lördagens festande var så roligt, vi ägde dansgolven och försökte oss på fotoposer á la Vera (de kommer), jag svarade ja till "Får det lov att vara något randigt" men det blev inget av det. Jag var blyg och tydligen genomskinlig. Uppsalas 04-gasker är en fantastisk uppfinning, och för mig var det en "Sista natten med gänget"-känsla över allt. Runt fyra på söndages morgon ramlade jag ur taxin, mumsade kebab, packade och fyllesurfade. Halv elva samma morgon lyckades jag på skakiga ben ta mig ur sängen, men jag förstod inte mycket, överlevnadsinstinkten gjorde jobbet; jag skulle bara hem helt enkelt. Resan till Umeå gick medelst buss, tåg, flyg och buss, med E på de två sista färdmedlen. Lite sällskap gjorde gott, men mina svar på hans frågor eller diskussionsöppningar blev oftast "Alltså, inte nu, jag orkar inte/fattar inget" eller sonika "Alltså, tyst, snälla". Jag höll i Nietzsche, och vågade faktiskt gå på toa på planet.

Hemma välkommnades jag av deklaration (haddeladdelejuja, det blir P&L och Italien!) och en kyl som ekade. Den såg ut som ungkarlskylen modell A (singeltjejskylen låter inte lika bra...): senap, ketchup, buljongtärningar, en starköl, halv burk jordgubbssylt, halv burk björnbärsmarmelad, en (nästan tom) burk jalapeño. Punkt. Jag orkade inte handla, så imorse åt jag enbart knäckebröd till frukost. Lite torftigt kanske. Att vara tillbaks i skolan känns rätt skönt, bekvämt och bekant. (Men kaffet i humfiket är ju helt otroligt jävla äckligt, och inte hade ICA mitt pressokaffe inne idag heller och så både lät det och såg ut som ett disco där.) Men nu märktes det tydligt att hjärnan inte var på topp. Jag, och också många andra, har blivit helt förslappade av praktik och påsklov. Tänk sen när man börjar jobba "på riktigt", stannar hjärnan av i utvecklingen? Hemska tanke. Jag har sedan länge olika planer på vidareutbildning efter några år som yrkesverskam, jag vill aldrig bli orörlig.

Nu tittar jag ut genom mitt fönster igen och försöker förstå att jag är hemma. Det ska nog gå snabbt, det finns många vanor att söka sig tillbaks till och det kan vara så att jag trivs med mig själv lite mer nu. Då är det lättare att återvända.