Tidigare har jag inte riktigt brytt mig om vilka som läst mig. Sett mig. Här. Men nu känner jag mig hämmad av kunskapen om vilka som dagligen besöker sidan, eller av okunskapen om vilka som gör det eller inte. Jag kan inte trassla mig ur mig själv och bara vara just nu. Allt är dömt att misslyckas på förhand. Jag tycks ha tappat bort mig själv. Det klassiska för mig att göra när det känns så är att bege mig söderut; Dalarna, Uppsala och sen Italien blir det denna gång. Delar av det hade jag kunnat vara utan.
Ännu en begravning skär i själen, men vi måste igenom detta en gång till. Denna gång ska huset säljas. Saker ska delas upp. Vi ska säga farväl till en plats vi inte längre har någon anknytning till, förutom de gravstenar som ligger på kyrkogården.
Kära ord. Tankarna är många. Alla åker runt i mig och några vill ut. Jag skulle sakna er om ni försvann, men just nu kan jag inte reda i er. Det kommer inga ord. Några få kanske, men jag kan inte börja nysta i mig själv. Jag vet inte var jag ska börja. Jag ger det tid. Det har vi. Ni och jag, tankarna. Ni och jag, orden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Orden kommer när de är redo att komma, men inget är mer frustrerande när de inte vill komma och man vill att de ska komma. Men de kommer.
Skicka en kommentar