2009/05/12

Paris-Dakar

Kan hända läser jag i stället. För att skriva. Skriver gör jag på jobbet. Fem dagar i veckan. Schemalagd juni igenom. Sen?

Kan hända får jag fortsätta. En månad. Två. Ett halvår. Kanhända tar det slut.

Sommarjobbet jag fick på radion förlorade jag till förmån för jobbet här i Stockholm. Ingen tid till att ta körkort. Enbart till till att jobba. Nu.

Och ibland är jag hemma. Är allergisk. Uppsvullna leder. Hjärna som känns febertung. Sömnig hela tiden. Sjuk utan sjukdom.

Jag klarar nog inte om att skriva om mig själv just nu. För då skulle det bli verklighet. Verklighet att jag inte vet något om sommaren. Verklighet att jag knappt kan försvara min arbetsplats och det vi gör halva tiden. Verklighet att jag inte får vara otacksam eftersom jag har ett jobb. Verklighet att alternativet vore att flytta hem och arbeta som lärare.

Vi visste hur arbetsmarknaden såg ut. Att det var tufft. Svårt. Att det knappt fanns några fasta tjänster, och att vi kunde se fram emot många år av vikariat och frilans.

Detta var innan den värsta lågkonjunkturen sedan 1990-talet. Det som nu uppdagas framför oss känns som ett skämt. Aftonbladet släpper 100 medarbetare, av 500. Hälften är redaktionell personal. SVT och SR planerar stora nedskärningar till nästa budgetår. Tidningen jag var på i höstas skar ned på alla områden, och kommer antagligen inte finnas inom tio år.

På något sätt måste jag hantera dessa gigantiska förutsättningar varje dag. Då är det inte lätt att vara kreativ. Ens att låtsas om sig själv mitt i detta.

Kan hända är det inte någon lösning att stänga av helt. Eller upphör världen att existera om jag blundar? Jag läser i stället. Böcker. Som man kan hålla i. Med innehåll som är påtagligt.

Bland annat har jag läst Paris-Dakar av Jens Liljestrand. Sällan har jag blivit så tagen av en bok. På alla sätt. Språket kvävande och krävande, med ett fast grepp och en exakthet. Och sedan det han berättar. Är du mentalt understimulerad? Läs boken. Läs boken om du bara vill ha något att läsa också. Alla borde läsa den.

Jag är nog uppe i mitt eget Paris-Dakar just nu. Loppet har förvisso bytt namn, numer säger man bara Dakar-rallyt, men att ha en start och ett mål gör det mer gripbart. Man kan inte förneka att man är mitt i något. Ställa sig bredvid och heja fram rallydeltagarna i sitt eget race.

Jag bör kunna göra både och. Alla tre. Jobba, läsa, skriva här. Samtidigt som jag oroar mig för framtiden njuter jag av nuet. Tids nog når vi Dakar.