Sista fredagen

Newcastleflaskan immar igen. Den som uppfann duschölen förtjänar ett Nobelpris i smart. Den lilla lägenheten behåller värmen av tvagningsångorna, hårblåsen och värmen från diskvattnet. Fönstret mot gångväg och husvägg öppnas. Tidigare har grannbasen dunkat så hårt att rutorna skallrat. Datorns svaga skrammel kämpar förgäves mot gigantiska högtalare.

Har förberett mig lite för kvällens hiphop, en förvarning utfärdades nyss om att Lil' Vera och Missy Misdemeanor Mård ska besöka Livin' Lavish för första och enda gången. Jag ska få en mixtape. Det känns stort.

På husväggen, mellan porten in och porten till tvättstugan, sitter en ljusblå plastsäck uppspikad. Så på varje hus i den här långa raden där mitt bara är ett av tio. Umeåmästerskapen i fylla, Brännbollsyran, äger rum ikväll. Jag hade mitt eget mästerskap förra fredagen, och tänker vara snygg och städad ikväll. Sidesteppa lite i takt.

Jag skrev min första jobbansökan idag som innehöll orden "jag har precis avslutat mina studier...". Den ska få ligga till sig lite över natten. Ringde den ansvariga chefen, som jag har träffat i olika sammanhang tidigare, och sonderade terrängen. Han verkade positivt inställd.

Snart börjar burgarna fräsa. Tillsammans med vitlök. Lil' Vera och Missy Misdemeanor Mård ska ladda upp inför natten.

Slutet

-Jag tycker inte om slut. Jag klarar inte av dem. Jag vet inte hur man gör. Det är inte jag som väljer, jag har inte fått välja. Imorgon är det slut, och det finns inget jag kan göra åt det.

-Men du valde att börja, då har du också valt att sluta.

Början och slutet hör ihop. Jag valde början. Efter detta slut väntar en ny början. Som jag också ska välja.

Journalisten

Väckt av kulturredaktör som vill betala för att jag ska utöva mina favoritsysselsättningar. Än en gång. Jag får pengar för att gå på konsert och läsa bok. Imorgon ska My own grave från Sundsvall ses. Mailers sista bok ska läsas nästa vecka. Den handlar om Hitler. Bra start på sommaren.

Mitt reportage mailas äntligen som pdf. 4.6 MB, fyra sidor, två stora Mo-bilder och en liten. Våra namn under rubriken som vore vi kända och etablerade. Min text i ett myller i kring allt. Mycket text. Min myckna text. Fattas bara att vi får omslaget också.

En bra morgon för journalisten.

Världen ska inte vara ihoprullad

Promenerar om natten. Tittar tveksamt under lugg på björkarna som sover. Kylan gör att det sticker i huden, men det är skönt att andas.

Klockan på pinne utifrån biblioteksväggen som ständigt gått fel står på tjugo över ett. Den tycks ha hamnat rätt, eller så fångade jag den i ett av de två ögonblick under ett dygn då den faktiskt visar den aktuella tiden.

Det är som om jag letar efter mitt liv. Det finns där, givet, jag har bara inte hittat det än. Jag måste plocka ihop mina bitar.

I Dalarna ligger min världskarta ihoprullad. Den var en inflyttningspresent för tre år sedan och följde av misstag inte med upp till norr. Bredvid står en Pink Floyd-affisch, också i en tub; den har aldrig tagits ur sitt emballage.

Jag har inte reclaimat mitt hem efter att jag återvände. Allt är undangömt, nedpackat. Det minimala förrådet fyllt upp till taket. Kläder, lakan och handdukar är kvar i Dalarna i en resväska. Hälften här, hälften där. Nästan. Skinnjackan väntar på att få åka på festival. Det var ju så längesen.

Umeå var bara till låns.

Jag vill hitta min plats. Slänga alla flyttkartonger. Organisera in mina kläder i garderober och på hyllor, hänga upp folkdräkten. Klä mina väggar.

Världen ska inte vara ihoprullad.

Vad händer om det är ni som är de normala?

Klarar man någonsin en jämförelse? Hela världen kryllar av briljanta personer, och det finns en oändlig mängd "å ena sidan" och "å andra sidan" att ösa ur. När man väl börjar jämföra är det svårt att sluta. Ju längre bort ifrån sig själv man kommer, desto mindre blir jaget. Desto mindre värd verkar man, desto orimligare tycks hela ens existens. De val man gör, hur man lever, hur man ser på saker, vem man är.

Jag har aldrig varit bekväm med tanken på jämförelser. De får mig att känna mig mindre värd än alla andra, för att inte säga värdelös.

Vägen jag har valt liknar inte många andras. Det gör också att resultatet blir annorlunda. Men jämförelsen mellan mina klasskamraters närmaste framtid och min börjar stå mig upp i halsen. Jag vet att jag skapar pressen till stor del själv, men att höra hur de ska börja tjäna 20'000 i månaden och har fått löneförhöjningar på en massa tusen gör mig... Ledsen. De sitter och pratar om sina pengar på ett sätt som om det vore... vilken sak som helst i världen. Och som att de stora summorna i sig har egenvärde. Jag försöker få livet att gå ihop, ha mat och kunna betala räkningarna. Lära mig att tänka några veckor framåt. Kanske en månad.

Kan hända är jag bara känslig. Man kan inte gå runt och ta hänsyn till allt hela tiden, då skulle det aldrig hända något, och jag är glad för deras skull. De förtjänar varje krona, blod svett och tårar har tagit oss fram till denna punkt. Det är bara min oro som sipprar fram, och min tystnad. Jag kan inte delta i deras sammanhang. Jag kan inte relatera till vad de pratar om. Och framförallt kan jag inte klaga över att jag inte får vara ledig något i sommar för att jag "måste" jobba. Det är arbetslöshetens moment 22; vi som inte har jobb har inga pengar att använda på all fritid vi har, och de som arbetar har pengar men ingen fritid.

Jag tycker mycket illa om pengar. Jag tycker mycket om sysselsättning och stimulans. Men i en jämförelse väger det alltid över mot att kunna äta sig mätt. Betala räkningar. Klä sig. Ha tak över huvudet.

Nästa vecka ska våra exjobb opponeras. Det känns fruktansvärt. Jag vill inte bli jämförd mer nu. Jag vill fortsätta på min egen väg. En väg jag är så säker på är den rätta. Egentligen. Den klarar en jämförelse; jag vill inte leva på något annat sätt, men varför glömmer jag det? Varför måste jag berättiga min existens i mina egna ögon? Varför jämför jag när äpplen och päron inte är gjorda för det?

Mitt senast skickade mail

Började närma mig punkten där man skulle finna mig
med ett krampaktigt grepp kring exjobbet,
vägrandes att lämna den ifrån mig, väsandes
någonting i stil med "över min döda kropp".

Det känns bara tråkigt att sluta min akademiska
bana med något som inte är helt genomarbetat.
Men sen är väl inte jag känd för att någonsin bli nöjd
heller...

Mitt topic till hela spektaklet var "Att skiljas är att dö en smula".
Jag tycks ha lämnat in mitt exjobb.

Jag kan nöja mig med att titta på er

Solen skiner tydligen över Umeå; det ser ut så på tv. Det är uppgörelse i vilket lag som ska bli världens bästa klubbdito för damer. Sändes både på SVT och Eurosport, men bruset kring herrarnas ishockey VM och uppladdningen för EM i fotboll har dränkt det fullständigt. Mo bevakade för lokaltv'n, och jag skulle ha varit med.

Vad är bättre än att vara allergisk? Att vara allergisk och sjuk! Det var nollgradigt när jag gick hem i natt efter Tre kronors hockeysemi, och som vanligt klarar jag inte av temperatursvängningar. Febern låg som ett lätt dunkel under natten, och halsen gör vansinnigt ont. Jag skrek mycket igår, men jag tvivlar på att allt är supporterrelaterat. Hårt leverne på alla fronter har gjort sitt, I had it coming.

Persiennernas uppvinkling bekräftar det fina vädret, några killar dricker rosé ur pappbox på en till solen flyttad bänk. De avviker när skuggan faller men njuter nog fortfarande i fulla drag av att kvällen knappt börjat. Det är många systemetpåsar i rörelse på området, många nylagda frisyrer, många vassa klackar. Mina klackar visar stål efter onsdagens skavande; antagligen mest av all asfalt de fick slita.

Teet rinner snabbt genom kroppen. Det är grönt och gott. Varm och drickbar mat föredras idag. Glass ska också gå ned. Sen är det jag och tv'n.

Tjejen som nyligen gick förbi åt ett håll med hela kittet; turkos systemetpåse, nylagt rött hår och vassa klackar victorianstyle, passerar plötsligt fönstren igen åt andra hållet. Gatorna och husnumren är ett töcken här. Men hon hinner. Kvällen har knappt börjat.

Don't call me baby

Slutligen kommer jag fram till den punkt då det enda som kvarstår är att på knä en meter framför tv'n vråla ut glädjen över att pucken hamnar i mål.

Efteråt åt jag, maten hade blivit lite kall. Ölen lite avslagen och inte alls så intressant som när jag i första periodpausen skuttade till ICA för att handla den. Jag har inte köpt folköl på år och dar; fick lov att skutta hem efter min legitimation.

När Sverige kvitterade hoppade jag och klappade i händerna. Mitt meddelande på Facebook, om vad jag gör just nu, orsakade ett oroligt telefonsamtal från Anders som var redo att ställa upp för en vän i nöd. "Mård sitter och skriker i sin ensamhet" kan naturligtvis tolkas som att jag mår dåligt och inte bara tittar på ishockey. Jag hann må rätt dåligt också. Outhärdlig nervositet.

Maximeringen av studentlivet fortsätter, och NH fick besök av tre flickor i varierande höjd och utformning på klackarna. Golvet fick slita lite, men inte så hårt som vi kanske hade hoppats. Mitt danshumör kommer och går, och musiken var inte helt övertygande. På slutet kom både den och vi igång, och jag viftade loss med armen Jennifer Lopez' style. Fyra utbytesstudenter med armarna om varandras axlar försökte sig på någon form av raggning i grupp, masspsykosen och en av deltagarnas "Hey baby" gjorde mig le. De tyckte att jag viftade med armen för mycket och ville även dansa med oss. Det lär ju hända. Don't call me baby.

En som inte kallade mig baby var en precis skitdryg Stockholmare som inte riktigt kunde hantera att man käftade tillbaka. En kille i min smak. Jag såg honom som ett socialt experiment, det slutade i rosévin och rosa kalsonger. För oss båda. Han är helt klart det snyggaste jag någonsin satt tänderna i. Därför kunde jag inte slappna av riktigt och accepterade inte hans komplimanger. Jag behöver en kurs. Men ett "baby" kommer jag aldrig kunna ta.

Solidaritet

Jag blir lite kär när jag ser Birgitta Ohlsson prata om solidaritet från talarstolen i riksdagen.

Finns det någon solidaritet kvar? Har det blivit "ute"? Har vi glömt hur man gör? Det är dags att reclaima det, ta det tillbaka, och använda det på nytt. Bör inte solidaritet vara en av de lättaste känslorna att känna? Räcker det inte med identifikationens grund, vi är alla människor?

Under pågående allergichock

Det gröna djuret är tillbaka utanför fönstret. Pälsen frodig och lång. Snart kommer en gräsklippare att frisera den till något mer anständigt, men idag får jag njuta av att se de smala stråna fladdra snabbt i vinden. Solen smyger sig på ibland. Fram för att göra så att pälsen blänker.

Våren tvekar inte här. Att det gör ont när knoppar brister beror snarare på att den tänkta publiken till skådespelet inte kan njuta riktigt av det. Kroppen tycker inte om det. Den vill att det ska vara över. Natten är min vän; då är hjärnan fri från luftens föroreningar. Nu vill allt bara sova. Ligga still som det gröna djuret.

Jag vill kasta mina vapen

Anne skriver att hon är ordlös just nu. Litteraturen kvar i Sverige, och av hennes egna ord syns inte ett spår. Inte som hon brukade skriva. När man själv inte orkar, inte kan, så är andras ord den bästa medicinen. För att minnas att det finns ord. För att hitta känslan igen. Så idag får ni Karin Boye av mig. Jag vet nämligen inte heller om jag har några ord för tillfället.

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld
All den hårda fiendskapen
var min köld

Jag har sett de torra fröna
gro till slut
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös
Jag vill möta livets makter
vapenlös

Tjena bruden!

Yttrade nyss orden "Tjena bruden!" och menade det. Man får det. När vänner ska gifta sig. Min vän ska gifta sig. Jag ska ha folkdräkt och hålla tal.

Vi åker mot nordväst, till en liten kommun som brukar tävla om att vara Sveriges minsta. Det är närmare till Norge än till Umeå där. Vart går trädgränsen? Den är jag ute efter just nu. Jag är mycket allergisk, och har året till ära fått utslag på hela armarna. Mamma tyckte att det var fascinerande. Tydligen har man antingen eller, och inte både och som jag. Bra att nån finner glädje i det, kära mor.

Sov bort hela dagen igår, och försökte mig på en allnighter i natt. Man måste ta chansen till sådant studentikost nu när jag snart slutar. Runt halv fyra kom jag i säng utan att vara färdig med exjobbet. Det gör inget hävdar jag.

Vi ska fira min väns kärlek i helgen, och också göra "sista resan med gänget". Det känns stort. Jag hoppas att folk kommer gråta när jag håller mitt tal. Det ska handla om kärlek, om tron på den, om hoppet. Jag kommer säkert börja gråta själv.

Profant

Just ikväll är sport räddningen. Att ägna sig åt timmar av tittande på något som har betydelse precis här och nu, som får hjärtat att hoppa till, som gör mig nervös när sekunderna tickar, som gör att jag pratar med tv'n, skriker åt spelarna, svär åt missarna, hoppar upp i luften och jublar vid mål och ler vid vinst. Det ger mig en paus. Det ger distans.

Efter det ska jag och Vera ut och dansa. NH ska få vad det tål. En dusch, plattat hår, litet linne och höga klackar blir pricken över i't denna förvirrade tid. Imorgon ska jag kontakta verkligheten, öppna munnen, hitta fram. Men inte idag. Idag har både damer och herrar ett jobb att göra. Och tycker man att det inte var nog med sport finns el clásico till er tjänst, start 22.00.

Jag behöver det världsliga. Annars skulle jag flyga runt i det abstrakta, runt i kring er, runt runt i min egen hjärna, utan att någonsin landa. Jag vill landa. Jag vill vara med.

Var aktsam med vad du önskar

Det hände något igår. Jag vet inte om jag drömt om det, men det är något jag velat, och nu har det ställt hela världen på ända.

Jag kan inte prata. Inte jobba.

Jag hade identifierat problemet redan innan, och det kvarstår. Men ändå, i sekunden, i ögonblicket, när inget annat existerar...

Det är något som gått i uppfyllelse, och det är precis lika farligt som jag hade trott.

Inte sova

Ordningen återställd. Ska på punkspelning i ockuperat hus.

Tillbaka

Tåg. Ett mycket litet sådant; jag fick åka på "fällstol från väggen" på snedden. Mina fötter och skor är ifrån tåget. Väntan på Arlanda, hittade eluttag till datorn, sen ännu mer väntan då standbylistan och platsbokningarna inte fungerade. E var på planet. Han såg mig inte förrän på bussen från flygplatsen. Hela tiden i luften satt jag och var nervös för hur mötet skulle gå. Det blev lite trevande, men ändå bra. Vi ska ses, tror jag. Vi famlade runt allmänna saker som fest , fotboll och skola på bussen, men när jag tittade in på honom genom fönsterrutan efter att jag stigit av gjorde han det välkända telefontecknet och tittade uppfordrande på mig. Jag nickade och log.

Mitt hem är kalt. Min thermosmugg har gått åt, lika så en dörrhylla i kylen, en Höganäskaffekopp och diskstället. Konstigast är diskstället tror jag. Får se om det blir reprimander. Något som helt klart kommer svida är att det stora skrivbord jag ställt ut i det gemensamma "vardagsrummet" inte står kvar. Man brukar få betala ungefär det dubbla värdet för sådant.

Har varit på ICA. Det var som vanligt. Tryggt. Det var klokt att gå och handla på en gång. Jag kommer nog somna nu.

Din tjänare hör

"Den som är i dödsfara ropar på den älskade - och blir hörd, oavsett avståndet - om den älskade icke är upptagen av annan kärlek, eller framgång.
Den som är i dödsfara och ropar på den älskade kan också bli hörd och sedd av någon annan som älskar den älskade. Denna andra står med sin uppmärksamhet strax utanför den älskades upptagenhet och genomborras där av de hjälpsökande ropen från vilket håll de än komma.
Och någon som aldrig får undgå att höra och se den döendes kval är den som själv är nära döden; så spegla de och förstärka varandras pina oändligt."

Sara Lidman, ur Din tjänare hör

Dit hjärtat längtar

Hemmet är överallt och ingenstans. Stockholm har blivit bekant, Uppsala fullt av vänner, vana miljöer och aktiviteter, Dalarna alltid detsamma, alltid vackert och tryggt. Umeå är ett koncentrat av livet, allt finns där, utom den framtid som jag snart kommer behöva skönja. Jag känner mig inte borttappad, jag har istället allt och lite till.

När tvivlet kommer, när tiden går för fort och osäkerheten gör att käkarna pressas samman dagar i sträck finns det en plats. Något som bor i mig, något som bekräftas bara av en blick, ett ord. En vila och ett lugn som stärker.

Det är också ett hem. Dit hjärtat längtar.

Valborg

Uppsala, klassiskt firande i dagarna två. Obeskrivbart. Ni får en bild, mina principer till trots. Klockan var fyra i morse och vi var på väg hem. På bilden syns de två nyktraste på festen.